månadensmlady

Månadens M’lady; Louise Bourgeois
Här porträtterad av Elvira Wahlbom

https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/louise-bourgeois/´Louise Bourgeois (1911–2010) konst är komplex, radikal och ibland skrämmande i sitt direkta uttryck. Både i skulpturer och verk på papper gestaltar hon intensiva känslor och erfarenheter. Hon hade en stark drivkraft att uttrycka sig visuellt genom hela livet.
Bourgeois betydelse för efterföljande generationer konstnärer kan knappast överskattas. I synnerhet för den feministiska konsten var hon en banbrytare:
”I hela mitt liv som skulptör har jag strävat efter att förvandla kvinnan från objekt till ett aktivt subjekt.” ´

https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/louise-bourgeois/ 

Marieövningar

Mindfulness kan hjälpa även här än hur bisarrt det låter, det är lätt att fastna i tankar om att “allt bara borde fungera och systemet suger, politikerna gör inte sitt jobb”. Jag är också i den snurrande processen av irritation och frustration ibland.

Men.

Du ska få mina bästa tips inför VÅRD numret. Inte speciellt enkla instruktioner och relativt utmanande – men väl värda att läsa och i största möjliga mån testa.

Sov. Sömn. 
Inför alla moment i ditt liv, men speciellt i de viktiga så som ett möte med läkare kan vara – behöver du all energi du kan uppbåda. Utvilad i största möjliga utsträckning är så innerligt viktigt. Jag kan inte betona det nog. Vi med psykisk ohälsa har ofta kroniska bekymmer med sömn och svårt att få till tillräckligt med många timmar för att någonsin känna oss utvilade – sikta lägre. Sikta på att lyckas vila en extra timme på förmiddagen om du kan. Ta kvällspromenader runt kvarteret för nytt syre till hjärnan, eller bara öppna ett fönster för tre andetag. Hitta en lagom dos för dig av sömntabletter, du gör vad som krävs för vad Du behöver. Sömn, är livsviktigt för att vi ska fungera. Jag vet. För jag har sovit väldigt lite i många år, trots småbarn i dagens nutid så sover jag bättre än någonsin och känner mig högfungerande i de flesta situationer. Så, vad kan du göra för att sova bättre? Och kan du börja Nu?

Avslutningsvis, jag är fullt medveten om vad jag ber Dig att Be Dig själv om, för det är så här jag överlevt de senaste fem åren i olika läkar möten. Mitt i ångest. Panik. Frustration. Övningarna är inga enkla tre stegs punkter och kommer inte bli, de är precis lika omständiga att ta in som vården är att ta sig ur. Jag tror på dem. Jag tror på dig. Du fixar det här. Lovar.

Marie

Sökte hjälp på akuten första gången när jag var nitton med anledning av intensiva och svåra bröstsmärtor. I fyra års tid åkte jag in och ut på sjukhuset i Sundsvall utan att någonsin få ett svar på varför det ibland var svårt att andas och gjorde tryckande ont. De behandlade mig som om jag var hypokondrisk. Jag blev tjugotre innan någon satte en diagnos och förklarade symptomen. Ångest. Panikångest. Bipolär.

Länge var jag arg på läkare som aldrig frågat, på personal som inte undrade varför jag inte visste vad ångest var. Ingen pratade om psyket. Arg på att ingen tog ansvar för all den tid jag tappat med mig själv. Maktlös inför det faktum att jag sökt hjälp otaliga gånger men blivit bemött med oförståelse, höjda ögonbryn och suckar. Visste inte att akutpsyk fanns. Det hade bara krävts EN som förklarat om ångest så hade massor av resurser, känslor och tid sparats in istället för att skicka en tydligt ovetandes tjej runt omkring på akuten för diverse undersökningar innan de alltid skickade hem mig. Utan en förklaring.

Igenom åren har kuratorer brutit ihop av gråt när jag återberättat delar av min livshistoria, den första redan när jag var fjorton. Frågat mig hur jag orkar, orkat – trots att DE ska vara de som vägleder. Inte heller där hörde jag någonsin talas om ordet ångest trots att jag kom i kontakt med kuratorer tidigt. Fler än ett tiotal kontaktpersoner har jag duperat igenom tonåren för att slippa prata om de egentliga problemen, snackat skit om vården och sagt att det finns ingen som fattar någonting. Arg. Arg på alla.

Har mött några bra läkare. Två fantastiska psykologer. Och mött många riktigt usla.
Igenom allt finns det i nutid någonting jag valt att aktivt göra för min egen skull oavsett vad som i historien utspelat sig, jag förlåter. Går vidare. Accepterar vad som varit utan att för den delen godkänna obalansen inom vården.

Du kommer i möten med läkare, vårdpersonal, kuratorer, psykologer och skötare alltid stöta på personer som inte möter upp dina eller några krav alls på vad du önskar att de skulle kunna göra för dig eller vara för dig. De kommer inte alltid kunna ge den korrekta eller bästa hjälpen och de kommer missförstå. Ja. De är människor, en del borde byta yrke, jag vet. Men om fallet inte är så, utan du möter en korkboll till läkare, hur ska du göra då?

Där. Där är mindfulness ett fantastiskt verktyg för att inte få panik och spela upp tusen skräckscenarion om utebliven sjukpenning, återgång till arbete osv. Du behöver behålla ditt lugn, för att kunna prata för dig själv och se klart vad ditt nästa steg är.

Jag har fått den hjälp jag behöver de senaste åren igenom att behålla lugnet och konstant överförklara min situation för de jag möter som blir ansvariga för att min vardag ska fungera, ändå har det blivit fel. Återgick till arbetet så sent som hösten 2017 alldeles för tidigt efter att det skar sig med läkarens ord och försäkringskassans.Fick inga alternativ. Var tvungen att finna en väg att orka, trots att min stressreaktion ännu inte var läkt. Eftersom jag arbetar som personlig assistent var det av största vikt att jag är närvarande och frisk, allt annat är uteslutet. Därför blev jag tvungen att helt lära mig släppa taget om ilskan och besvikelsen på vården/omsorgen, bara fokusera på min rehabilitering. Jag hann tillbaka i två månader, innan kroppen sa stopp igen – fast denna gång pga gravid symptom som foglossning.

Det är en annan historia, men även där har det krävts att jag i fem månader behållit lugnet för att få rätten till att vara sjukskriven.

tjejjouren

Tjejjouren Olivia är en ideell förening som jobbar i feministisk anda för att motverka fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och socialt våld som riktas mot tjejer. Hos oss kan alla tjejer  vända sig oavsett religion, livsåskådning, ursprung, nationalitet och sexuell läggning. Du som definierar dig som tjej och är 10 år fyllda är välkommen att höra av dig till oss med allt mellan himmel och jord. På måndagar har vi öppet vår stödchatt mellan klockan 18:00-20:00. Vi jobbar för att stärka tjejers identitet, självkänsla och självförtroende. Tjejjouren Olivia har funnits sedan år 2000 och drivs av cirka 10 ideella jourtjejer som är mellan 15 till 30 år gamla. På tjejjouren Olivia finns det jourtjejer som du kan chatta, maila och prata i telefon med. På jouren så stöttar vi varandra och de tjejer som kontaktar oss eller bara kommer förbi och tar en fika.

Under år 2019 kommer vi utveckla vår verksamhet vilket bland annat innebär att vi kommer ha öppet chatten mer, anordna aktiviteter riktade till tjejer samt finnas med i profesionella nätverk för att se till att tjejers röster och behov blir prioriterade.

Tjejjouren Olivia finns i Lerum och är 1 av 60 tjejjourer i Sverige. Tjejjouren Olivia samarbetar med Kvinnojouren Olivia och är medlem i ROKS, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

Våra främsta mål är:
– att stärka tjejers självförtroende
– att tjejer som kontaktar oss skall känna sig trygga
– att underlätta kontakten med myndigheter
– att kämpa för tjejers rätt till sin egen kropp och sexualitet

Vi i tjejjouren:
– vänder oss till tjejer
– har tystnadsplikt
– står på din sida

Du:
– kan vara anonym
– berättar bara det du vill
– är inte ensam
– kan kontakta oss

Välkommen att höra av dig till oss via chatten eller ta en fika med oss i våra lokaler på måndagar mellan klockan 18:00-20:00.
Vill du bli medlem och stötta vår verksamhet eller själv bli jourtjej så är du varmt välkommen att kontakta oss!

Hemsida: https://tjejjouren.se/Olivia
Mejl: tjejjourenolivia@gmail.com
https://tjejjouren.se/olivia/tjejguiden – Här finns texter samlade kring olika ämnen som unga tjejer kan finna intressanta.

Statestik:
Under år 2017 har vi haft 133 unika chatter, två  stödsökanden som vi har träffat på stödsamtal och 25 mejlkonversationer med unika stödsökanden.

Vitalis

E-HÄLSA SOM VERKTYG I KAMPEN MOT PSYKISK OHÄLSA – VITALIS 2018

På Svenska Mässan i Göteborg, vid knutpunkten korsvägen och mittemot Liseberg, tar P.O.M med dig bakom kulisserna på Nordens största e-hälso möte: Vitalis.

I den stora utställningshallen samlades 24-26 april i år 197 utställare; allt från framtidens digitaliserade sjukhusrum, robotar och appar samverkade i en varm och inspirerande miljö. För som Nordens ledande konferens och mässa kring eHälsa och framtidens vård och omsorg, samlar Vitalis 4500 representanter från akademier, industri, landsting, kommun och privata vårdgivare i syfte att erbjuda erfarenhetsutbyte och inspiration.

På tapeten under årets mässa var så klart Vision eHälsa 2025; en vision som innebär att Sverige år 2025 ska vara bäst i världen på att använda både digitaliseringens och e-hälsans möjligheter. Visionen har som syfte att underlätta för människor att få bra och jämlik hälsa och stärka människors egna resurser för ökad självständighet och delaktighet i samhället. Visionen var också något som Annika Strandhäll, socialminister, nämnde när hon höll sitt invigningstal:

”Vi har satt upp ett ambitiöst mål med eHälsovisionen 2025. Vi har nästan 100 procent digitala journaler och nästan lika hög andel digitala recept. Vi har kvalitetsregister med en mängd data, vitala för forskning och utveckling. Samtidigt används faxapparater flitigt. Patientjournaler printas fortfarande ut. Det är, ärligt talat, absurt. Och ett större hot mot vår personliga integritet än den digitala utvecklingen.”

En annan växande utveckling hittade P.O.M i Vitalis Konferensrum A5: det område på Vitalis där en mängd seminarium om psykisk ohälsa tog plats. Här presenterade Lotta Bergman (utredare och projektledare på Inera) förslag på en digital samverkansplattform för sjukskrivna och dess möjligheter och utmaningar. Bergman följdes av Annika Davidsson och Karin Lindström (projektledare för Uppdrag Psykisk hälsa vid SKL) som lyfte frågan och presenterade förslag på en digital lösning för samordnad individuell plan (SIP). En genomgång av hur digital vård kan användas för personer med insomningssvårigheter samt hur bristande konkreta behandlingsformer det finns för desamma fick vi sedan av Mikael Mide (Leg. Psykolog och projektledare på ePsykiatrienheten vid Sahlgrenska universitetssjukhus) innan Ulla Karilampi tog vid och berättade den intressanta bakgrundshistorien till och funktionen med MoodMapper; en innovativ svensk mobilapp som möjliggör registrering av bärarens digitala användningsmönster i realtid.Från Center for Telepsychiatry (Danmark) välkomnades sedan Anders Meinart (Medicinsk chef för psykiatrin i region Syddanmark), som presenterade hur just telepsykiatri visat stor potential som en del av behandlingen av patienter med ångest innan lunchen dukades upp av Vitalis effektiva och trevliga personal. Vid lunchen fick vi och resten av deltagarna också chansen att mingla, knyta kontakter och utbyta erfarenheter med varandra i det trevliga och luftiga lunch områdena.

Med god (och efter matpreferenser anpassade) lunch och kaffe i magen, vände sig P.O.M återigen till A5’s inbjudande konferensrum för att ta del av ytterligare intressanta seminarier. Först ut var Maria Waller (Utvecklingsledare,Landstinget i Värmland) och

Olga Sabirova Höjerström (Tjänstedesigner, Landstinget i Värmland/Experio Lab) som pratade om www.hurmardu.nu , en hemsida som finns till för att det ska bli lättare att komma i kontakt med första linjen unga (en mottagning för unga med psykisk ohälsa). Seminariet följdes av flera presentationer kring erfarenheter av den nya behandlingsformen som Stöd och behandling via 1177 Vårdguiden erbjuder. Jonas Nejderyd (Psykolog, Psykiatriska mottagningen, Sandviken i region Gävle) beskrev hur stöd och behandling via nätet kan fungera som komplement till KBT-baserad gruppbehandling för bipolär sjukdom, Carina Jagerstål (IT-Samordnare vid Rehabkliniken på Hallands sjukhus) pratade om stöd och behandling via nätet för patienter i behov av smärtrehabilitering och Kerstin Annerborn (Enhetschef för eStöd, beroendecentrum i Stockholm) beskrev olika sätt att bedriva stöd och behandling via nätet inom beroendecentrum. Seminarieserien om psykisk ohälsa avslutades sedan med att Lena Lindsten (leg. psykolog verksam i Region Jönköpings län) och Maria Heiver (leg psykolog och enhetschef i Region Jönköpings län) berättade om Region Jönköpings läns satsning på att erbjuda internetförmedlad behandling mot psykisk ohälsa via primärvården.

Det är dock inte enbart genom seminarium som psykisk ohälsa uppmärksammas på Vitalis, när P.O.M pratar med mässdeltagare på utställningsplatsen blir det märkbart hur också psykisk ohälsa är en stor del av det arbete som utställarnas olika tjänster utför:  “För oss är det en jätte viktig målgrupp att nå, och kunna hjälpa!”, säger Henrik Kangroo verksamhetschef och överläkare på Min Doktor, en digital vårdtjänst. Också utvecklare av digitala tjänster påpekar hur de hjälpt till att ta fram digitaliserad hjälp för organisationer som arbetar för människor i psykisk ohälsa: “Vi utvecklar bland annat stödchatt och andra kommunikationslösningar för organisationer som arbetar med personer i psykisk ohälsa” säger en medarbetare på Aurora Innovation och påpekar att sådana kommunikationer måste fungera felfritt när det handlar om just psykisk ohälsa: “brister vår kommunikationslösning så kan det ju få oerhörda konsekvenser, därför är vi noga med att alltid ta fram hållbara och trygga lösningar anpassade efter kundens verksamhetsområde”.

Kommunikationen mellan Vitalis och området psykisk ohälsa, är däremot något som P.O.M kommit fram till fungerar helt utan uppkopplings svårigheter. Det breda utbudet av seminarier och de kontakter som knyts under utställartaket, möjliggör för kompetensutveckling och att fler innovativa och lösningskraftiga projekt bildas mellan viktiga samhällsaktörer. Projekt som i sin tur kan bidra till att öka kunskapen om eHälsa och psykisk ohälsa, och göra att än fler verktyg utvecklas och görs tillgängliga.

Kanske är det som utställare vi kommer tillbaka till Vitalis nästa år, med en ny och högröstad  P.O.Mofon – redo att användas av just dig för att göra din röst hörd!

Mikael

MIKAEL LANDÉN är professor i psykiatri
vid Göteborgs universitet och gästprofessor
vid Karolinska institutet i Stockholm.
Hans forskning rör främst bipolära syndrom.
Han är även kliniskt verksam vid en enhet som
är specialiserad på bipolära syndrom

Du forskar ju bland annat om bipolär sjukdom; berätta gärna om din forskning.
Vi bedriver forskning på tre nivåer. För det första gör vi patientnära studier. Vi
undersöker noggrant personer som utreds för bipolär sjukdom. Sedan följer vi
upp personerna efter flera år. Syftet är att förstå hur sjukdomen utvecklar sig
på lång sikt och att förstå vilka faktorer som är kopplade till god respektive
dålig prognos. För det andra gör vi studier för att belysa betydelsen av ärftliga
faktorer och miljöfaktorer. Då behöver vi större studier och kontaktar personer
som har diagnosen bipolär sjukdom och ber dem svara på frågor och lämna
blod. Genetiska varianter hos personer med bipolär sjukdom jämförs sedan
med kontrollpersoner. För det tredje gör vi registerstudier. Då använder vi
avidentifierade data från nationella register. Vi kan exempelvis undersöka
vilka effekter och biverkningar läkemedel har i den kliniska verkligheten (till
skillnad från i hårt kontrollerade kliniska prövningar)

Vad är det som gjort och gör att du intresserar dig för just bipolär sjukdom i din
forskning?
Intresset för just bipolär sjukdom väcktes under min postdoc tid i USA. Jag
tillbringade 2002-2003 i Pittsburgh och arbetade i ett stort bipolärprojekt
tillsammans med experter i fältet. När jag kom tillbaka till Sverige startade jag
2005 en forskningsstudie – S:t Göranprojektet – på en mottagning som var
specialiserad på bipolär sjukdom. Det projektet pågår fortfarande.

Finns det idag brist på kunskap och metoder för bipolär sjukdom? Eller handlar det snarare om att utveckla de kunskaper och metoder som redan finns?
Både ock. Vi får vara tacksamma för tidigare forskning som gett oss de
behandlingar som finns och som är till stor hjälp. Där handlar det om att
förfina behandlingarna så att effekterna maximeras och biverkningarna
minimeras. Det handlar också om att ge rätt behandling till rätt person. Där är
diagnosen förstås helt central, men vi skulle behöva mer ledtrådar till varför
en person mår bra av en viss behandling men sämre på en annan. Men vi
kan också konstatera att den mest effektiva behandlingen för bipolär sjukdom
– litium – delvis upptäcktes av en slump 1949. Även andra preparat vi
använder har upptäcks mer eller mindre slumpartat och inte baserat på en
kunskap om vad sjukdomen beror på. Eftersom vi inte vet den exakta
sjukdomsmekanismen för bipolär sjukdom så har det varit svårt att utveckla
nya läkemedel. Där är kunskapsluckan stor.

Är den kunskap som existerar utbredd i samhället? Finns det exempelvis kunskap på vårdcentraler, inom skolan och andra enheter?
Jag är nog inte rätt person att svara på detta egentligen. Men vi ser att vi får
många välmotiverade frågor från primärvård, men det är också svårt för
lekmän att skilja mellan humörsvängningar av annan orsak och de
funktionshindrande episoder av mani och depression som kännetecknar
bipolär sjukdom. Men helt klart har kunskapen om bipolär sjukdom ökad på
senare år. Detta kan dock ha en baksida också: det finns risk att man
diagnosticerar tillstånd som egentligen handlar om något annat, eller ibland
inte skall behandlas alls.

En del av din pågående forskning är ju STANLEY- studien; vad handlar den om?
Det är främst en studie för att studera ärftliga faktorers betydelse. Vi vet redan
att ärftligheten har stor betydelse för om man utvecklar sjukdomen eller ej.
Däremot har det varit svårt att slå fast vilka genvarianter som orsakar
sjukdomen. Det är syftet med Stanleystudien.

Vad är det förväntade resultatet av STANLEY- studien?
Syftet är att identifiera genvarianter som ökar risken för bipolär sjukdom.
Detta är viktigt för det kan ge oss information om vad som orsakar
sjukdomen. Och den kunskapen måste vi ha för att kunna ta fram
behandlingar som är riktade mot orsaken till sjukdomen.

Syftet med STANLEY-studien är ju att försöka identifiera gener och miljöfaktorer som ökar risken att insjukna i bipolär sjukdom, vad vet vi inom det området idag?
Vi vet som sagt att ärftlighet är den mest betydande riskfaktorn för att
utveckla bipolär sjukdom. Det finns också några säkerställda genetiska
varianter som ökar risken. Men dessa är vanliga varianter, vilket innebär att
det finns många som har dem som inte får bipolär sjukdom. Det finns därför
inget genetiskt test man kan ta för att se om man har bipolär sjukdom. Vi vet
också att de genetiska riskfaktorerna delvis överlappar med depression och
delvis med schizofreni. Vissa genetiska varianter verkar öka risken för att få
en psykiatrisk sjukdom generellt. Men det finns också klara skillnader där
man hittar förändringar vid tex schizofreni som man inte ser vid bipolär
sjukdom. En annan lärdom är att det hittills inte kommit fram några resultat
som pekar på ’en genvariant = en sjukdom’. Fynden tyder snarare på att det
finns många – förmodligen hundratals – genvarianter som var för sig ökar
risken en liten del. Det är den samlade mängden av riskvarianter som verkar
öka risken.

Om en fått diagnosen bipolär sjukdom – vilka verktyg finns det då för den personen att tillgå från vårdens hål?
Först och främst diagnosen. Det är viktigt att verkligen utreda om det är
bipolär sjukdom det rör sig om. När diagnosen är säkerställd så är grunden i
behandlingen så kallade stämningsstabiliserande läkemedel. Det vanligaste,
mest effektiva och bäst beprövade är litium. Men det finns andra alternativ.
Patientutbildning är viktigt och har visat sig kunna minska insjuknande. Det
innebär att man får lära sig om sjukdomen, behandlingen, möjligheten att
förebygga och ingripa tidigt för att förhindra sjukdomsskov. Det är viktigt att
man har tillgång till ganska snabb hjälp eftersom målet är att sätta in
behandling så tidigt som möjligt i sjukdomsskov. Slutligen finns det ibland
behov för specifika psykologiska behandlingar för relaterade psykologiska
problem.

Ser du någon särskild trend inom diagnosen bipolär sjukdom ur ett genusperspektiv?
Bipolär sjukdom sägs ofta vara lika vanlig hos kvinnor som män. Men vi ser
alltid en viss övervikt för kvinnor i våra studier. Det är oklart vad det beror på.
Vad gäller genetiken har vi inte sett att några varianter skulle vara mer
betydelsefulla för endera könet. Vi har undersökt behandlingar som ges till
kvinnor och män med bipolär sjukdom. Det är mycket vanligare att kvinnor får
psykologisk behandling. Kvinnor får över huvud taget mer av de flesta
behandlingar som ges vid bipolär sjukdom utom litium. Vi vet inte varför. Man
kan spekulera i att kvinnor i ökad grad önskar psykologisk behandling, men
en annan möjlighet är att kvinnor i högre grad blir erbjudna behandlingen.
Slutligen kan det vara så att behandlare tycker sig se att kvinnor skulle svara
bättre på psykologisk behandling än män, men det är i så fall ingen
vetenskapligt visad kunskap. Det finns vissa könsaspekter man måste ta
hänsyn till. Vissa läkemedel kan vara fosterskadande och bör inte ges till
kvinnor i fertil ålder. Men för övrigt skiljer sig inte behandlingen åt.

Vad behöver samhället göra för att bättre inkludera personer med bipolär sjukdom?
Det finns fortfarande ett stigma förknippat med psykisk sjukdom även om det
är enormt mycket bättre – helt ojämförbart – med hur det var för bara 100 år
sedan. Jag tror inte det är förändringar på samhällsnivån som skall till. Mer
information till berörda arbetsgivare, lärosäten och Försäkringskassa. Det
viktiga är dels att förstå att man kan fungera helt normalt under decennier om
behandlingen fungerar. Men också en förståelse för att anpassningar i tex
yrkeslivet kan behövas. Skiftarbete eller väldigt oregelbunden
arbetsbelastning är olämpligt. Slutligen att det kan ta lång tid att återhämta sig
från ett sjukdomsskov: Även om man inte är kliniskt deprmierad eller manisk
kan man fortfarande ha koncentrationssvårigheter, och inte fungera optimalt.
Det kan ta månader, ibland upp till något år, att återhämta sig och dessa
svårigheter syns inte alltid utanpå.

TRE SNABBA:
1. Beskriv bipolärsjukdom med tre ord
Episodiska extrema stämningslägesförskjutningar

2. Har du några tips till personer som har bipolärsjukdom?
Lev som Skalman i Bamse. En ät-och-sovklocka med tydligt reglerade rutiner
som går före allt annat.

3. Vad anser du att samhället behöver göra för att motverka trenden av att fler unga
tjejer och kvinnor faller in i psykisk ohälsa?

Det går inte att svara snabbt på. Det är en mycket sammansatt fråga. Hur
skall vi ens veta att det föreligger en ökning? Antalet personer som får hjälp
inom barn- och ungdomspsykiatrin har visserligen ökat. Men detta kan betyda
att vården tidigare var underdimensionerad men nu kan möta det verkliga
behovet. Det är ju i så fall positivt. Det kan också betyda att det psykiatriska
stigmat har minskat och att tröskeln för att söka vår i psykiatrin har minskat.
Personerna som nu får hjälp i psykiatrin kanske tidigare fick hjälp någon
annanstans, eller ingen hjälp alls. Det vore också positivt. Man måste också
funder över om tröskeln för att söka psykiatrisk hjälp har sjunkit för lågt. Det
kan vara svårt att draga gränsen för vilka livskriser eller andra psykiska svackor som självläker och vilka som behöver professionell hjälp. Vad gäller
allvarligare psykisk sjukdom ses inte samma ökning. Schizofreni har inte ökat.
Bipolär sjukdom har ökat något men det förklaras bättre av ökad observans
och diagnostik än en verklig ökning av tillståndet. ADHD har ökat, men det
beror på att behandlingen – som tidigare var strängt reglerad och begränsat
till vissa läkare – har tillgängliggjorts och informationen i samhället har varit
massiv. Det finns inte skäl att tro att det skett en verklig ökning av ADHD i
befolkningen. Självmorden hos unga har inte ökat. De flesta larmrapporter på
området bygger på enkätundersökningar som skickas till unga. Det finns
många faktorer som påverkar hur sådana enkäter besvaras och man måste
vara försiktig i tolkning av tidstrender. Så det första man bör göra är att ha en
mer kritisk tolkning av larmrapporterna och så noga som möjligt tänka igenom
möjliga förklaringsmodeller. Efter att detta är gjort – det är inte gjort som jag
ser det – finns det självklart alltid skäl att minska lidandet.

Min personliga reflektion är att alltmer av invånarnas liv är någon annans
ansvar: samhällets, strukturernas, vårdens, skolans, arbetsgivarens. Din ger
uttryck för denna föreställning: Du frågar inte vad personerna kan göra själva
för att förbättra sin hälsa, utan vad samhället kan göra. Om man drabbas av
bipolär sjukdom eller schizofreni behöver vi en tillgänglig offentlig vård som
fungerar och kan ge behandling som vi vet fungerar. Om man däremot har
ont i magen för att det är prov och läxor i skolan är det inte självklart en
psykiatrisk fråga. Att prioritera mellan läxor och fritidsaktiviteter kan vara
frågor som bäst löses i familjen och måste inte endast vara en fråga för
’samhället’. Att vända trenden mot att ansvaret för vårt välmående ligger hos
myndigheter och ’samhället’ till ett personligt ansvar som ger egenmakt och
kontroll över sitt eget liv vore ett första bra steg. Men ’samhället’ har förstås
avgörande betydelse för människors livskvalitet så frågan är inte orimlig. En
annan personlig reflektion är att målet att så många som möjligt skall
genomföra långa teoretiska studier har fått för stort företräde i
utbildningsväsendet. Målet kan inte vara att alla skall genomgå långa
teoretiska universitetsstudier. För då kommer de personer som inte vill eller
som inte har resurser för att klara detta att ’må dåligt’ eftersom de stressas av
rädslan att misslyckas. Vi måste se till att det finns en plats för alla i skolan
och att samhället värderar varje människa efter hennes förmågor, inte efter
om man klarar teoretiska studier. Varje människa måste kunna få bidraga och
känna sig nöjd med sitt bidrag utifrån sina egna förutsättningar och inte
pressas till något som politiker tycker är eftersträvansvärt.

Tove

“HELVETET ÄR ANDRA MÄNNISKOR” Sartre

Jag skrev ner detta mitt i känslan, och det är nog det närmaste jag någonsin kommit att beskriva min ångest.

Alla människor har runt sig en bubbla – ett energifält runt personen, hens privata sfär, eller liknande – jag tänker på det som en osynlig bubbla runt personen, runt oss alla. Det blir smärtsamt påtagligt att när jag befinner mig i ett depressivt skov, bara har en dålig dag, eller – och då är tillståndet konstant och kan vara i dagar – när jag under en längre tid utsatts för (känslomässig) stress. Då upplever jag att dessa “bubblor” blir orimligt stora. Jag känner det mentalt, såväl som rent fysiskt – genom andnöd, yrsel och tryck över bröstet – som att jag blir upptryckt mot en vägg.
Trängd.

Självklart vet jag rent intellektuellt att dessa bubblor inte existerar (i den fysiska verkligheten), de —kan— inte kväva mig. Men allt jag vill är att hålla avståndet, av ren överlevnadsinstinkt är jag så fruktansvärt rädd att de – andra människor – ska komma nära mig. Att de ska försöka interagera med mig. 

I detta tillstånd drar jag mig naturligtvis (om jag kan) undan, likt ett skadat djur. Men det räcker inte att stänga in mig i ett rum. Blotta vetskapen om att någon befinner sig i samma hus som jag, att någon när som helst kan komma nära mig – det är som att invänta tortyr. Jag är på helspänn, redo att försvara mig mot inkräktare. Får superhörsel och känner minsta vibration en annan person skapar, i min egen kropp; som hugg, sparkar, nypningar, elektriska stötar. En annan människas blotta existens är, varje gång den ger sig till känna, som naglar mot en griffeltavla. Ju närmare personen befinner sig, desto mer olidligt blir det. Det får det att krypa i skinnet på mig, jag blir yr och under några sekunder förlorar jag kontakten med min egen kropp; jag lättar från marken – uppfylld av en odefinierbar känsla som jag närmast kan likna med vitglödgande vrede.

Så jag försvarar mig.
Men jag har inga kraftiga käkar med sylvassa tandrader, inga skarpa klor. Mitt försvar blir språkligt; ord, kroppsspråk, läten. Jag säger elaka saker i affekt, klär i ord min svarta och förvrängda version av verkligheten. Blir lättretlig och elak, för det känns som att jag ska gå sönder under trycket av andra människor.

Allt jag vill då är att bli lämnad ifred. Låt mig vara. —Titta inte på mig—. Att någon annan medvetandegörs om mitt tillstånd är outhärdligt.

Jag står inte ut med att träffa andra för då blir jag speglad i dem så som jag ser mig själv. Övertygad om att det som är Jag – min personlighet min kropp, mitt medvetande – enbart kan väcka negativa känslor hos andra. Obehag, irritation, men mest av allt —äckel—. Att de mot mig ska kasta hemska anklagelser som är sanningar, att de ska ställa krav på mig jag aldrig kan uppfylla.

—Jag står i dessa stunder helt enkelt inte ut med att existera i relation till andra, eftersom Jag per definition är något vars existens människor önskar bort—.

När jag är helt ensam och osedd kan jag därför finna respit i att få existera enbart i mig själv – även om detta också omfattar känslor av tomhet, vrede, äckel eller total apati – för jag slipper åtminstone den tusenfaldigade smärtan av att få bekräftat det jag redan vet om mig själv.

Cim2

Vi måste få en mänskligare psykiatrivård
Mer noggrann
Inse och förändra att klass spelar en stor roll i fråga om vård

När jag skulle bli utredd för min problematik höll de på att stänga ner psykiatrimottagningen i min kommun. Jag blev skickad till en annan ”närliggande” mottagning i en närkommun och behövde då ta mig 6,3 mil för att komma dit inför varje samtal. Och sedan hem igen.
Ett jävla Lidingölopp för att bara komma dit. Utan körkort, utan pengar i överflöd och med social ångest.

Hade jag inte haft vänner och familj som ställde upp hade jag kanske inte ens kunnat genomföra eller slutföra min utredning. Hade jag inte varit privilegierad på det viset vet jag inte hur situationen hade sett ut. Tankesättet ”vill man så går det” fungerar liksom inte. Det är orimligt. Man kan ställa sig frågan om det verkligen är anpassat för personer med psykisk ohälsa över huvud taget.

Och så var det ju det här med ”uppföljning och stödinsatser”…
Det varierar beroende på var du bor och vilken mottagning du tillhör, vilket såklart är en katastrof.

Min dåvarande läkare gick i pension och kontakten upphörde mitt i en påbörjad medicinering, utan att ha gjort klart för mig vart jag skulle kunna vända mig. Jag blev remitterad till vårdcentralen, som jag blivit så många gånger förut, vilket gjorde att tryggheten och tilliten var som bortblåst. Som så många gånger förut.

Vårdcentralen i sin tur skickade mig till en annan öppenpsykiatrisk klinik i en närliggande kommun och jag skulle i vanlig ordning anförtro mig åt en helt ny skara vårdpersonal.
Hur kan det komma sig att det hela tiden förväntas av mig (som faktiskt är en sjuk person) att upprätthålla kontakt, medla, återberätta, söka och finna bland dessa läkare, psykologer, sköterskor, terapeuter etc. medan personalen i fråga kan lägga över ansvaret på patienten och helt enkelt strunta i uppföljningen?

Är det för mycket begärt att kräva att psykiatrivården ser till långsiktiga lösningar som inte skyndas på av besparingsskäl, där jag som patient får stå i centrum och ses som en individ istället för en diagnos? Att beslut fattas beroende på vilken hjälp jag behöver och inte beroende på hur mottagningen i fråga är organiserad eller specialiserad på? Där man inte bara vårdar sjukdom utan även personers inneboende resurser, hopp och framtidstro; där återhämtning och morgondagens existens finns med i tanken och planeringen. Är det verkligen för mycket begärt?

Cim1

den mörka extragravitationen drar alltid ner mig
får mig att falla hejdlöst, bottenlöst
lindar in mig i den kräkgula filten som doftar svikna löften
texten lyser ilsket mot mig: TILLHÖR LANDSTINGET
vill riva, slita tills allt går sönder
jag begraver ansiktet i kudden och skriker
tills magen vrider sig i kramper
och universum börjar att spricka
spricka och spilla ut alla sina stjärnor i mina ögon och förblinda mig
befria mig från tyngden av världen på mina axlar
och verkligheten som rinner längs mina kinder och näsrygg
jag mår illa och vill bara gömma mig
när mina ben sparkas undan och jag faller
av ångest och paranoia
och när jag vet varken ut eller in
om vad som är verkligt och vad som är min hjärnas teater
är jag på väg upp eller ligger jag kvar på marken
vet inte längre vilken del av mig jag vill ta kol på
jag är så rädd för att göra intrång
göra fel, måla utanför kanterna
skrapar ihop mitt mod och trotsar mitt samvete
välter vindar och tämjer hela världens strömmar
allt är enklare än att förstå vad som händer nu
men rädslan är alltid starkare än förnuftet
och jag glömmer allt jag någonsin lärt mig
jag vet att jag har fel fast jag flyr av bara farten
men alla mina flyktvägar har tagit slut
och det är egentligen inte det att jag vill bli räddad
utan att jag kanske bara behöver luta mig lite ibland
för det är svårt att stå kvar när du faller
och skrika fastän du blir kvävd