amanda

HUR HAR VÅRDEN VART FÖR DIG?

Svensk sjukvård ligger tyvärr inte högt i rang. Året är 2016 och jag studerade i Kalmar på
universitet, redan då kände jag hur dåligt psykiskt jag mådde men stödet från familjen
fanns aldrig. Jag ringde själv till en vårdcentral och bad om hjälp. Jag berättade mina
symptom, som jag innan hade googlat på så mycket, så egentligen visste jag redan att jag
inte mådde bra och behövde hjälp. Jag ringde och fick aldrig ens komma på ett besök. I
telefonen säger sjuksköterskan som svarar mig att hennes råd är att ”avvakta då man
kan vara tröttare än vanligt vissa perioder.” Jag orkade inte med att diskutera så jag
tackade för hjälpen och la på trots att jag visste att det egentligen inte var någon trötthet
som skulle gå över. Jag hade sovit och sovit dag in och dag ut i kanske TRE veckor tid
men kunde fortsätta sova lika mycket till om inte ännu mer. Jag hade ingen ork eller
motivation till något, det enda som var lockande var sängen.

Jag gjorde inget mer åt det och fortsätta sova och självskada mig, för det var ju inget fel på
mig, det var ju bara jag so var tröttare än vanligt. Det skulle gå över det hade sköterskan
som jag pratade med sagt, men det gick aldrig över. Jag hoppade av mina studier och
flyttade hem till familjen, familjen som aldrig riktigt kändes som den familjen alla andra
hade.

17 maj 2017, en onsdag för ungefär 1 år sedan närmare bestämt. Gjorde jag ett nytt försök
att få hjälp och kontroll på mitt mående innan de spårade för mycket, jag hade redan
påbörjat ett självskadebeteende som nu var svårt att släppa taget om. Den där onsdagen
för ca. 1 år sedan började jag mitt flängande inom vården. Ett flängande mellan de olika
vårdplatserna så som vårdcentralen, psykiatriska akutmottagningen, psykiatrin, remiss och
bedömningsenheten och ytterligare ett besök på akuten och sedan tillbaka till
vårdcentralen och primärvården.

På mitt år i vårdens händer har jag träffat TOLV olika personer. Kuratorer, sköterskor,
läkare och psykologer. När jag hamnade på psykiatrin så glömdes jag bort, en läkare jag
träffade skulle skriva ut sertralin till mig, jag väntade och väntade men det kom aldrig
något recept på dem tabletterna. Tillslut tog jag kontakt med psykiatrin 5-6 dagar efter mitt
besök och där och då framkom det hur de har glömt skriva receptet. Min kontakt jag hade
på psykiatrin glömde bort vår samtalskontakt vi hade och ringde på helt andra dagar än de
avtalade tiderna, min kontakt förväxlade mig med andra patienter hon hade och ringde och
sa saker till mig som inte var till mig.

Jag fick sedan en ny kontakt på vårdcentralen som skuldsatte mig för att jag öppnade upp
om mitt mående till andra runt omkring mig, min kontakt sa att jag skapade skuldkänslor
för människorna runt mig när jag berättade att jag mådde dåligt. Jag kom in akut till min
kontakt på vårdcentralen en dag och min kontakt sa att hon skickade en remiss direkt till
psykiatriska akutmottagningen 2 mil ifrån min hemstad. Jag fick åka direkt för att de skulle
ta emot mig men väl där så har akutmottagningen inte fått någon remiss ifrån min
hemstad. Svaret jag fick när jag kom in på akutmottagningen var ”vi får se om vi hinner
med dig för vi har 2 före i kön och vi stänger om 25 minuter.” Hur viktigt var mitt
mående då tänkte jag, hur viktig var jag, när jag återigen blev bortglömd av vården?
Svaret jag fick på akutmottagningen var att jag var välkommen tillbaka dagen efter och
annars om det var akut fick jag åka 4 mil till en annan akutmottagningen.

Hur viktig var jag i den stunden kände jag, varför blev jag tappad mellan två stolar igen?
Dagen efter kom jag tillbaka till psykiatriska akutmottagningen 2 mil bort från min hemstad.

Jag blev granskad och utfrågad ännu en gång och det slutade med att jag återigen blev
skickad till vårdcentralen i min hem stad, dock med en annan samtalskontakt återigen.
Denna gången kändes de bra, jag tyckte att det kändes som en kontakt som skulle hålla,
som skulle funka att gå till och kanske till och med en som visste hur man hjälpte
människor och som kände lite empati och medmänsklighet. Det höll i ca. 2 månader. På
de 2 månaderna skapade vi en plan för min psykiska ohälsa och de sista veckorna
påbörjades en kbt behandling på mitt posttraumatiskt stressyndrom (ptsd). En jobbig
behandling men som jag ändå kände gav mig något. För första gången kände jag att
besöken med min kontakt var givande men efter 2 månader så gav även denna upp.

Nu ska en remiss till psykiatriska mottagningen göras och jag ska återigen byta kontakt.
NU, mitt i en pågående behandling, varför? Skälet till att jag återigen ska flyttas är att jag
ligger mitt emellan primärvården och psykiatrin och min nuvarande kontakt har under de
senaste 4 samtalen vi haft berättat hur viktigt det är att fullfölja en behandling som
påbörjas och att min kontakt inte vill skicka iväg mig igen för att denna då såg att jag blivit
kastad fram och tillbaka till olika kontakter min inget har fungerat. Jag tänkte äntligen en
som förstår att man inte vill bli slängd fram och tillbaka utan vill ha en och samma och
kunna känna förtroende för en person. Tyvärr sprack det även denna gången och nu står
jag där i en avbruten behandling med fötterna på varsin sida om vårdenheterna.

Vad händer, vad kommer göras och hur lång tid kommer det ta innan något sker?
Väntetiden till psykiatriska mottagningen kan vara 1-2 års tid. Är det så vi ska bli
behandlade? Vad krävs för att vi med psykisk ohälsa får den hjälpen vi behöver direkt?
Vad krävs för att vi ska bli lika prioriterade som någon annan? Hur ska denna världen
sluta? En väntan på vård i upp till TVÅ ÅR.

Människor hinner ta sina liv, människor hinner försvinna och världen får fler och fler
drabbade av just psykisk ohälsa. Ångest, depression, självskadebeteende och andra
psykiska sjukdomar ska tas på större allvar, detta känns som ett skämt. Som att inte bli
tagen på allvar, som att ens liv inte är så viktigt. Det är dags att vakna upp och inse att
hjälpen behövs innan det är försent.

Stödet från de fina vännerna betyder allt just nu, den vilsna själen jag är nu är inte rolig,
utan mina vänner som stöttar mig hade jag aldrig klarat av ännu en motgång igen, för här
står jag ännu en gån utan stödet från vården. En oklar vård som inte vet vad de ska göra
av mig, ännu en gång gör de mig besviken. Vad blir nästa steg? Ingen vet, det är bara att
vänta att se och eventuellt för TRETTONDE GÅNGEN berätta min story och göra ännu ett
skattnings test och frågeformulär för att sedan skickas hit och dit, det känns som det är så
psykiatrin fungerar. Framtiden är oklar, ska saker och ting benas ut eller ska det för alltid
vara såhär i mitt liv, det återstår att se ännu är inte min punkt satt så allt kan hända.

3:Stöttandeläsning

Stöttande Läsning VÅRD:

Vi vet att du som anhörig ibland kan behöva lite extra stöd & verktyg. Därför har vår biblioterapeut tagit fram stöttande läsning anpassat efter numrets tema; så att just du kan hitta de verktyg som du behöver som anhörig!
Har du frågor? Kontakta vår biblioterapeut på: Anna.karlsson@pageofmind.se

BOK LISTA:

  1. Hur ska jag orka? : en bok om att vårda anhörig av Lars Björklund

  2. Vara anhörig : Bok för anhöriga till psykiskt sjuka av Åsa Moberg

  3. Mitt psykiatriska liv av psykiatern Johan Cullberg.

  4. “Hur gör vi nu? Handbok för föräldrar och lärare om barn med neuropsykiatriska funktionshinder ” av socionom Monica Eriksson.

  5. Att leva med psykisk ohälsa – ett närståendeperspektiv“. Redaktörer är Susanne Syrén och Kim Lützén.

Läkandeläsning

Utifrån temat VÅRD har vår biblioterapeut tagit fram målgruppsanpassad litteratur. Alla noveller på listan kommer från Novellix.

I skymningslandet Astrid Lindgren

Regn Josefine Klougart

Det var i skymningen. Borta i vrårna var det alldeles mörkt. Jag ville inte tända lampan, för jag hade just hört mamma säga det där till pappa ute i köket, och jag låg och funderade på om jag verkligen aldrig skulle kunna gå mer, och jag tänkte på metspöet, som jag hade fått på min förra födelsedag, och som jag kanske aldrig skulle få använda, och – ja, det kan väl hända, att jag grät lite. Då hörde jag en knackning på fönstret.

Gräset är sprött av frost. Pojken får svarta skridskor. De är nere på sjön efter att det har blivit mörkt. Arrendatorn sätter upp fyra lanternor på isen. Han gick själv igenom isen en gång. Föräldrarna har glömt sina barn. Hela byn mörklagd. Skarpaste skenor. Pojken kallar sig själv den svarte riddaren. Han kan redan åka snabbt. Han åker slalom mellan ljusen. Han är den snabbaste.

Våra främlingar Lydia Davis​

Omsorgen Susanna Alakoski

En annan av mina grannar har äkta mattor och ibland funderar jag på att stjäla en. Hon behöver inte alla. I vardagsrummet har hon stora mattor, och flera mindre längs med hela hallen och i sovrummet på övervåningen. Mina golv är till största delen kala.

Nästa gång Pernilla får frågan ska hon ta mig fan skrika ut att man måste vara mirakulöst förstående inför de boendes olika egenheter och att det liksom är det som är det fantastiska med jobbet. Att begripa sig på sjukt sjuka människor som har röster och som uppfattar sina kroppar på ett annat sätt än friska människor. Som inte fungerar som vanliga människor men som ändå har samma mänskliga värde. Och om man inte lyckas med just det, att se var och en för vad den är så sköter man inte sitt jobb. Och då ska man som Carol jobba med siffror, inte med människor.

Stamtavla Karin Ström

Mamma brukade tona ner Darias framgångar för mig, hon visste att det var känsligt. Det var därför hon sa det lite i förbifarten, från köket, som om det inte var något märkvärdigt, samtidigt som hon kände sig tvungen att bjuda med mig så jag inte skulle känna mig exkluderad. Ystad konstmuseum. Vid 27 års ålder. Jag var inte i närheten av att få ställa ut på konstmuseum.

1läkandeläsning

Utifrån temat ångest har vår biblioterapeut tagit fram målgruppsanpassad litteratur. Alla noveller på listan kommer från Novellix.

Han tänkte på dem som färger – Johanna Thydell

Snigeln och flickan – Agnes von Krusenstjerna

Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits.

Lilla Rosas svarta ögon blevo så stora och skinande. Hon såg upp i
backarna, där hon sprungit i somras på bara fötter. Nu hade de dalande löven fyllt marken. De lågo inte hopsopade i ordentliga högar
som i Stockholmsparkerna. De svämmade över stenar och tuvor och
ända ned mot gärdsgårdarna.
De snart avlövade träden vajade sorgmodigt sina svarta och duktiga
grenar, och Rosa kände något tjockt i strupen, därför att hon älskade
de där där träden, och nu tyckte hon synd om dem.

Med strömmen- Hjalmar Söderberg

Sol – D.H. Lawrence

På tre dygn hade han icke sovit. Hans tanke hade under dessa sista
dagar förföljt ett enda mål: hur skulle han göra slut på denna ändlösa
parentes, som brutit sönder meningen i hans liv?

Och hon brukade gnida in huden med lite olivolja, ströva en stund i
citronernas mörka, underjordiska värld, balansera en citronblomma i
naveln och skratta för sig själv. Det fanns en liten risk att någon bonde
skulle få syn på henne. Men gjorde han det så skulle han vara mer
rädd för henne än hon var för honom. Hon kände till den vita kärnan av
rädsla i mäns påklädda kroppar.

Mammalia – Ulrika Kärnborg

Vellumbarnet – Johanna Koljonen

Där kunde det ha tagit slut. ”Än sedan”, tänkte jag. ”Än sedan.” Jag
kände mig tydligen inte särskilt berörd. Det gick ett par veckor utan
något livstecken från Mona. En eftermiddag, strax efter
redaktionsmötet på tidningen, ringde hon plötsligt igen. ”Hej”, sade
hon, som vanligt utan att presentera sig. ”Har du saknat mig?”

Barnet i bröstfickan bidar sin tid. Jag väntar ut månaderna tills jag inte
längre älskar M så att jag kan börja om, välja självständigt om det är
någon annan jag vill ha eller honom, hur vi i så fall ska träffas av en
slump. När tanken på att mötas slutar kännas som en kniv börjar jag
åka hela vägen till Karlaplan igen, det är närmare till jobbet. Jag ser
honom aldrig.

Pauls flicka – Guy de Maupassant

Ojura – Stina Stoor

Långsamt och värdigt som drottningar skred de fram genom
etablissemanget. De tycktes stolta över sin ryktbarhet, lyckliga över att
vara föremål för allas blickar och de kände sig stå högt över allt detta
patrask.
Madeleine och hennes älskare såg dem närma sig och det lyste
upp en gnista i flickans ögon.
När de två främsta hade kommit i närheten av deras bord, ropade
Madeleine:
– Pauline!

När Farsan dricker kaffe och läser annonserna om bilar och
jakthundsvalpar i tidningen sitter Sandra bredvid och dinglar med
benen och doppar sockerbitar från kopparasken i hans kaffekopp.
Ibland lutar hon örat mot blå tutt-tanten på hans överarm. En sån där
skulle man allt ha haft, säger Farsan och pekar på nåt bra där i
tidningen. Jo du stinta, hä vore nanteng hä! och Sandra mm-ar med
sockerbitar som smular i hela munnen. Mm. Ibland säger hon nästan ja.

Dummy - Bengt Ohlsson

Tiden - Maria Küchen

Hon gick uppför trappan och tyckte att det kändes tungt att andas.
Asbest, tänkte hon. Men det var dumheter. Folk arbetade här.
Vuxna människor med månadslön. Eller vad de nu hade. Män
som var fackligt anslutna. Eller något åt det hållet. När hon kom
uppför trappan hördes ett ljud från ett rum till höger. Någon drog
en stol över golvet. En mansröst sa något i ett ilsket tonfall. Sen
blev det tyst.

Det har gått så lång tid. Ändå finns det stunder när det stiger upp i mig
som om det hände i går. Jag kan hantera det. Jag kan bli ren. Men förr
eller senare väller mörker tillbaka ut i mig ur märgen. Mörker är min
märg.