4:stöttandeläsning

Stöttande läsning KROPP

Jag har redan ätit – att vara anhörig till någon som lider av ätstörning Anna Keski-Rahonen & Pia Charpentier

Så lärde jag mig att älska min kropp av Linda-Marie Nilsson

Världens viktigaste bok : om kroppen, känslor och sex av
Nathalie Simonsson

Mensboken
av Lilian Edvall

Varför flickor? – Ideal, självbilder och ätstörningar av Birgitta Meurling

Kroppspanik : fett, lögner och sjukt onödig ångest av Julia Skott

Blogginlägg-M

När du befinner dig på stranden så fokuserar du troligen allra mest på hur du själv ser ut. Du är rädd för vad andra ska tycka och tänka om dig och din kropp. Vad får dig att tro att inte resterande av alla människor på stranden fokuserar på exakt samma sak? Sig själva! Ingen har nämligen tid att anmärka på dig. Ingen bryr sig om hur din valk väller över bikinitrosan. ALLA är upptagna av att dra in sin egen mage och dölja sina egna ”skavanker”.  Försök slappna av, njut av sommaren innan den otäcka vintern är här igen. Vi tillbringar hela året väntandes och längtandes efter sommaren men när den väl är här så kan vi inte njuta av den pga av våra dumma kroppskomplex. Hör ni hur dumt det låter?

Vi är värda att njuta, bada, sola, spela volleyboll i sanden, sitta vid strandkanten och bygga sandslott med barnen/barnbarnen/syskonen. Vi är fan värda sommaren! Svettas inte i onödan. Svalka dig istället när du gör bomben från bryggan. Jag tror på er. Tillsammans ska vi #krossakroppshatet

4:läkandeläsning

Feministisk dagstidning för och av kvinnor i psykisk ohälsa

Utifrån temat kropp har vår biblioterapeut tagit fram målgruppsanpassad litteratur. Alla noveller på listan kommer från Novellix.

Olle Kerstin Thorvall

Den skänkta timmen Juli Zeh

Hans hud, hans lukt, hans händer, hans varma mage, hans hårdhet var drogen jag inte kunde vara utan. Särskilt betänkligt var det ju att jag egentligen inte alls tyckte om honom. Vi hade ingenting annat gemensamt än hans kuk och mina pengar. I någon mening gjorde det vårt förhållande ganska okomplicerat.

Det finns åtminstone en fördel med att han är här. Jag vill inte behöva tillbringa den återbetalade tiden ensam, denna enda timme som inte riktigt tillhör någon och som är friare än alla andra årets timmar. ”Jag var nervös”, säger han. ”Nervös på ett sätt som jag sällan varit.” Förhoppningsvis lyckas jag med mitt leende, trots att munnen är nedsmetad med läppstift. Alla intelligenta män har erektionsproblem.

Ett köns bekännelse Riikka Pulkkinen

Rösten Birgitta Stenberg

Som sagt, det var jag som gick med på producentens förslag. Och producenten var den som föreslog tävlingen. Och till slut var det publiken som ville att jag skulle huggas i bitar som en höjdpunkt i tävlingen. Och åter igen, det var jag som sa ja till det här förslaget. Ja, ja, ja.

Den mörkblå kavajen bröts utåt i ett veck och hans lukt av rakvatten och fräsch renlighet sköljde över mig. Han var ytterst noggrant rakad och håret var klippt på millimetern. Antagligen tog han manikyr. Pedikyr? Det föreföll ligga inom möjligheternas gräns att ta reda på det.

– Var fröken nöjd?

Åtrå Bodil Malmsten

En kväll när vi satt i min soffa och pratade om våra liv, sträckte han ut handen mot mig och drog mig till sig. Äntligen, tänkte jag med en blandning av förväntan och skräck. Hela min varelse höll andan. Han ledde mig till sovrummet, till min säng. – Som ett lamm till slakten, tänkte jag. Jag har tänkt det förr men det här var första gången efter femtio. Vi lade oss ovanpå sängen, mitt huvud på hans arm.

Agneta

Filosofie magister och handledare
med en familjesystemisk,
tvärvetenskaplig inriktning och med
ett pedagogiskt, salutogent
förhållningssätt. Agneta Rönn har
ett helhetstänk där KASAM
(meningsfullhet, begriplighet,
hanterbarhet och känsla av
sammanhang), är en grundpelare.
Dessutom har hon alltid följt aktuell
forskning inom området ”barn som
lever i svåra livssituationer” – ”barn
som anhörig”.

Du arbetar ju med barn och ungdomar inom olika områden – hur kom det sig att
du började arbeta med just den målgruppen?

På 80-talet gjorde jag utredningar för kriminalvården på ungdomar som skulle dömas
för olika brottsliga handlingar såsom misshandel, narkotikabrott mm. I dessa
utredningar berättade ungdomarna om sin uppväxt och i princip alla uppgav att ingen
hade sett och ingen hade brytt sig om de svårigheter i uppväxten/miljön som
ungdomarna haft…inte skolan, inte omgivningen ej heller andra som ungdomarna
uppgav visste! Jag blev både berörd och arg av allt det som ungdomarna berättade!
Jag bestämde mig för att undersöka vidare hur det kunde komma sig att dessa barn
och nu ungdomar inte fick den förståelse, hjälp och stöd som jag ansåg att de hade
rätt till! Hur var det ställt med det förebyggande arbetet??
Därför blev jag i slutet av 80 talet och ett antal år framåt ”fältare.” Jag arbetade på
fältet bland barn och ungdomar..jag delade i princip deras ”liv”. Jag träffade många
kloka, smarta unga medmänniskor men som p g a sin livssituation och svåra
förhållanden inte hade höga tankar om sig själv, vilka möjligheter de hade i livet eller
någon framtidstro.
Och allt det som jag hade fått höra av ungdomarna i utredningarna stämde…då
bestämde jag mig för att arbeta med barn som lever i svåra livssituationer! Att arbeta
förebyggande, att inge hopp och få barnen och ungdomarna att tro på sina egna
förmågor, ta fram deras styrkor, lyssna och förstå! Allt i ett familjesammanhang där
också föräldrarna respekteras och deras behov av stöd/hjälp..dock i ett
barnperspektiv! Detta ägnade jag sedan resten av hela mitt yrkesverksamma liv (30 år).

Som handledare, vilka typer av uppdrag är mest vanligt förekommande hos de
respektive yrkesgrupper som du arbetar med?

Svårt att svara på det är många olika delar, men oftast handlar det om professions-
utvecklande handledning dvs hur förstår man barns/ungdomars uttryckssätt som
lever i svåra livssituationer! Hur skall jag bemöta dem, lyssna och samtala och även
deras anhöriga? Hur bedömer jag behov? Hur kan jag ge strategier? Hur blir jag själv
påverkad och vilken betydelse kan det få i arbetet? Hur är jag som ledare i en grupp,
vem är jag, hur påverkar jag? Om jag handleder gruppledare i stödgrupper finns det
förutom det individuella arbete, grupparbetet, mm mm

Du har ju skapat egna metoder inom det arbetet, kan du berätta lite mer om
dem?

Under de 30 år som jag arbetat med dessa frågor har samhället fokuserat på olika
saker. Ibland verkar det som om vi endast kan se en sak åt gången, gäller även
teorier. Det har varit fokus på anknytning sedan lämnas det och nästa fokus blir
missbruk, det lämnas fokus på sexuella övergrepp, lämnas fokus på psykisk ohälsa,
lämnas fokus på våld och nu fokus på ensamkommande barn/flyktingbarn. Och
sedan kanske börjar vi om igen!!! Något som det aldrig varit fokus på är sorg (att ha
mist en mamma eller pappa) vi vet i all forskning att de barnen blir påverkade under
lång tid framöver och självmordsstatistiken är högre för de barnen.
Familjehemsplacerade barn som är mest utsatta i samhället hör man mycket lite om!
Jag har under mina 30 år mött alla dessa barn i olika sammanhang hela tiden!
Många barn kan dessutom ha en polyviktimisering dvs har flera olika svårigheter
samtidigt. Vi måste både ha kunskap, förståelse och system för att möta alla barn
och alla barn är ett helt samhälles ansvar! Vi kan inte tänka i stuprör! Samma gäller
teorier, ibland är en teori modern och så vänder det och en annan teori blir modern!
Det anser jag vara ganska farligt Vi har olika teorier och vi människor är olika! Rätta
teorier skall användas i rätta sammanhang!
Vi har också behov av att göra staplar och diagram i teknikens tecken och sedan
putta in i datasystem! Vi vet alla som möter människor att bemötandet hur det
är/blir..är helt avgörande huruvida jag kan vara en hjälpande hand till en
medmänniska som har det svårt, att den medmänniskan får stöd i att se sin egen
potentia och kraftl! Till det krävs mänskliga, respektfulla, empatiska möten!
Ovan har jag haft i ”ryggmärgen” då jag letade efter en övergripande modell för att
möta alla barn och ungdomar. Därutöver har jag alltid trott på gruppverksamhet för
dem som vill ta del av grupp! Att få träffa andra med likartade upplevelser och få
strategier av varandra i organiserade grupper tror jag kan vara helande! Man blir inte
utpekad på samma sätt! Allt skall ske i samråd med barnen/ungdomarna och
anhöriga! Jag ville inte blanda grupperna med olika livssvårigheter utan varje grupp
skall vara för sig, alla olika grupperna har samma ramar och samma ”delar” så att
barnen med en polyviktimisering kan gå i en grupp och ett halvår efter gå i en annan
grupp (annat fokus) men med samma yttre ramar och delar! Modellen/delarna jag letade
efter fann jag i mitt samarbete med fil mag Elisabeth Hagborg som omarbetat
familjeterapeut Sharon Wegscheiders/USA (1986) ”All Persons Wheel” till svenska
förhållande, kallad ”Hela Människan Hjulet”. Jag har använt mig av 30 års kunskaper
teorier/forskning ang barn som lever i svåra livssituationer, ” modellen Hela
Människan Hjulets olika delar och stödgruppsstrukturen! Utifrån det har jag arbetat
fram 5 olika handböcker för stödgruppsverksamheter för barn och ungdomar som i
sina familjer upplevt missbruk narkotika/alkohol, sorg, familjehem, psykisk ohälsa och
konfliktfylld skilsmässa. Var bok för sig inriktad på sin egen specifika inriktning.
Stödgruppsledare specialistsjuksköterska inom psykiatrin Karin Ward och jag har
skrivit sorgehandboken tillsammans, reviderat böcker tillsammans och Karin har
målat illustrationerna.

Du arbetar ju med KASAM; är det, enligt dig, ett effektivt verktyg för att mäta
psykisk hälsa?

KASAM: är en teori (hanterbarhet, begriplighet, meningsfullhet, känslan av
sammanhang), som är viktig men många andra teorier är också viktiga t ex
anknytningsteorier, pedagogiska teorier, socialt kognitiva teorier, barns utveckling
mm mm, men för mig är det inget medel att använda sig av för att mäta psykisk
ohälsa. Att mäta psykisk ohälsa är mycket mer komplext än så..och går det att mäta?

Hur har du upplevt psykisk ohälsa inom de olika områden som du varit
verksam?

Vi människor har olika förutsättningar då vi föds in i olika sociala sammanhang,
individuella förutsättningar och i vilken miljö vi växer upp i. Vilken sårbarhet och hur vi
kommer att hantera livets svårigheter beror på många olika faktorer. Helt givet vet vi
att riskerna är större om skyddsfaktorerna är få. Det vet vi i all forskning och därför
behöver vi se alla dessa barn och ge dem rätta förutsättningar redan som små. Om
kunskapen är dålig och vi inte förstår barnens uttryckssätt då de lever under svåra
förhållanden, utan dömer och lägger skulden på i individen, vi ser inte! Då finns en
risk att samhället först gör något/agerar i ungdomsåren då ev droger och olika
destruktiva beteenden kan få sitt genombrott.

Ser trenderna olika ut beroende på om vi pratar om kriminalvård, skola eller
samhället i stort?

Idag ligger trenderna på att vi skall ha fler poliser, ”hårdare tag”! Hur ofta hör vi i
medierna att det pratas om barn som lever i våld, missbruk, traumatiserade
flyktingföräldrar, föräldrar med psykisk ohälsa, sorg, familjehem, svåra konfliktfyllda
skilsmässor, barn som varit med om svåra trauman som krig, misshandel, sexuella
övergrepp mm mm, och de konsekvenser det kan bli långt upp i vuxen ålder. Hur ofta
hör vi inte om stora klasser? Obehöriga lärare? Mobbing? En socialtjänst som har
stora bekymmer och där tiden för mänskliga möten har krympt! . BUP har långa köer!
Att få dessa barns och föräldrars förtroende kräver tid och tålamod, tid som inte finns!
Resurser sparas! Under mina år har jag upplevt väldigt mycket ”vackra ord”, konferenser, pengar som läggs i projekt…hur mycket av detta har nått ut till barnet på gatan? Det krävs krafttag
och riktade pengar, uppföljningar, politiker som vågar ”sätta ner fötterna”. Modiga
chefer och personal! Ett barnperspektiv som är värt att kallas barnperspektiv!
Vi är många som hoppas på att barnkonventionen blir lag! Många lärare,
socialsekreterare, BUP personal har både kunskap och engagemang men det hjälper
inte om inte politiker och chefer ger dem rätta förutsättningar och ekonomiska
resurser och med ett förhållningssätt där barn och unga är viktiga i samhället, trots
att de inte kan rösta!! Det finns fina verksamheter i Sverige men jag vet också att
personal går på knäna.
Jag har fn lite dålig kunskap angående om hur mycket kriminalvården arbetar
förebyggande! Enbart ett fängelsestraff tror jag inte riktigt på. Det krävs så mycket
mer när det gått så långt..vi behöver också sätta mycket mer fokus på de fängslades
barn!
Vi behöver även ökad tillsyn på HVB hem..finns det t ex tillräckligt utbildad personal?
Den psykisk ohälsa bland unga människor idag har ökat, vilket vi också sett i
forskningen. De har mycket och många krav att leva upp till, duktiga i skolan, se bra
ut, följa alla medier, nätmobbning, barn som kommer från högpresterande hem och
skall uppfylla föräldrars krav, rädslor ang om jag får ett arbete mm mm.
Det jag skrivit ovan ser ganska mörkt ut men jag har ändå en positiv tanke om framtiden och
en förhoppning om att Barnkonventionen blir lag så att allt ovan sätts på agendan!
Det viktigaste är att samtala om dessa saker att se en helhet och ett sammanhang och att
försöka förstå och sätta sig in i vad som händer om vi arbetar tidigt och förebygger eller om
vi inte gör det! Vilken väg kommer vi att ta?

Om vi fokuserar lite på kriminalvården, hur ser resurserna ut för att främja
övergången från kriminalvård tillbaka till samhället?

Jag kan tyvärr inte svara på hur resurserna ser ut vad det gäller övergången tillbaka till
samhället. Men jag misstänker att mycket fattas!

På vilket sätt kan vi hjälpa unga inom kriminalvården att inte hamna i återfall?

Sysselsättning arbete/utbildning som de känner sig viktiga i och som är meningsfulla
och där de lyckas och som de är intresserade av! Inte några arbeten som ”bara är”,
de ser igenom det! De här unga har fått känna sig misslyckade och utanför alldeles
för mycket! Att tro på de unga, lyssna, stötta! Gemenskap och ett förhållningssätt
som inger framtidstro/hopp! Det är en jättestor fråga!

Ser resursfördelningen olika ut inom krimanlvården sett ur ett genusperpektiv?

Jag kan tyvärr inte svara på den frågan!

Övergripande, har du märkt någon specifik skillnad kring psykisk ohälsa sett
ur ett genusperspektiv?

Flickorna syns inte lika mycket som pojkarna! Jag tror att både flickor och pojkar kan
må lika dåligt men de visar det på lite olika sätt. Jag tror och vet av erfarenhet att
flickornas beteenden inte uppmärksammas på samma sätt som pojkarnas. De är
självdestruktiva på ett annat sätt! Kanske inte heller så ofta utåtagerande.

Vad borde samhället göra för att motverka ökningen av psykisk ohälsa hos
unga tjejer?

Kunskap, förståelse, tid, skapa tillit, ge strategier, inge framtidshopp, grupper där
man diskuterar samhällets krav på hur man skall se ut, lyckas mm mm, använda sig
av olika övningar, drama, samtala, kuratorer som finns tillgängliga och inte bara
handleder och jobbar övergripande, i samråd med den unge ha bra kontakt med
föräldrarna/behöver kopplas på! Öppna upp för samtal och samarbeta nära med
elevhälsan! Ett skolsystem och pedagoger som samarbetar då det gäller
kunskapsprov d v s tid mellan bl a olika prov.
Det behövs en lättillgänglig öppen verksamhet mellan skola, BUP och socialtjänst
som inte behöver ha långa remisstider, eller endast hjälp på bistånd utan en
verksamhet utanför skolan. En verksamhet som har både gruppverksamheter och
individuella samtal och kontakter med föräldrar. Där du kan gå upp och ringa på
dörren utan några hinder och gatekeepers!
Där det finns ett välkomnande bemötande och du träffar en förstående, kunnig
medmänniska! Med en varm inbjudande miljö! Gäller både pojkar och flickor!
Uppsökande verksamhet!

TRE SNABBA
1. Beskriv psykisk ohälsa med tre ord
ingen framtidstro, ev destruktivt beteende, ensamhetskänsla

2. Har du några tips till barn och ungdomar som vill förbättra sin psykiska hälsa?
Samtala med någon förtroendefull vuxen, var inte rädd för att få hjälp!
Gör saker som du mår bra av t ex dansa, läs, skriv ,gå i skogen, se en film, lyssna på
musik, det är bara du som vet vad du kan må bra av.. gör det som gör dig lite glad
och där du kan hämta kraft! Du går i skolan för din egen skull inte för andras, inte för
lärarens och inte för att jämföra dig med andra elever!
Du är värdefull som du är! Det är inte prestationen som är viktig!
Umgås med människor som ger dig kraft..inte tar din kraft!
Sätt upp ett litet mål, ta sedan små små steg och beröm dig själv när du lyckats med
ett litet steg.

3. Vad kan skolan göra för att ta bort stigmat kring psykisk ohälsa?
Vi måste prata om psykisk ohälsa, att det blir naturligt! Jag tror inte det finns någon ung
människa som inte någon gång känt ohälsa! Våga prata det blir inte värre av att prata
om psykisk ohälsa, använd bilder, dramaövningar, diskutera. T ex kan skolsköterskan
och kuratorn ha en brevlåda där elever kan lägga brev om de inte mår bra, de kan i sin
tur kontaktas!! Skolpersonal måste få mer kunskap, t ex en elev som mår väldigt dåligt
kan inte prestera i skolan, kräver skolan det blir det ännu värre. Sätt in specialpedagog
så eleven får anpassat material och tid. Specialpedagog, kurator och skolsköterska och
ev skolpsykolog måste samarbeta. Det behövs arbete på individnivå, gruppnivå och i
skolmiljön! 

Det finns så otroligt mycket att samtala om angående de frågeställningar som jag har
försökt besvara så kortfattat som möjligt, inte lätt!

Agneta Rönn