5:läkandeläsning

Feministisk dagstidning för och av kvinnor i psykisk ohälsa

Utifrån temat utbränd har vår biblioterapeut tagit fram målgruppsanpassad litteratur. Alla noveller på listan kommer från Novellix.

Tuschritningen. Och tre andra historietter Hjalmar Söderberg

En löjlig människas dröm av Fjodor Dostojevskij

Livets stråle av Michail Bulgakov

Ingenting av Jonas Karlsson

Tjänsteanden av Selma Lagerlöf

5:stöttandeläsning

Stöttande läsning KROPP

Jag har redan ätit – att vara anhörig till någon som lider av ätstörning Anna Keski-Rahonen & Pia Charpentier

Så lärde jag mig att älska min kropp av Linda-Marie Nilsson

Världens viktigaste bok : om kroppen, känslor och sex av
Nathalie Simonsson

Mensboken
av Lilian Edvall

Varför flickor? – Ideal, självbilder och ätstörningar av Birgitta Meurling

Kroppspanik : fett, lögner och sjukt onödig ångest av Julia Skott

5:Stressmottagning

Stressforskningsinstitutet

På Stressmottagningen samarbetar forskare på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms Universitet och Karolinska Institutet för att bedriva behandling och rehabilitering av personer med utmattningssyndrom. P.O.M kikade in på deras digitala plattform www.stressmottagningen.se för att få mer information.

Verksamheten startade i början av 2000, då som en del i forskning fokuserad på stress och från början en ren forskningsmottagning. En mottagning som alltså enbart behandlade patienter inom olika forskningsprojekt, projekt med inriktningar som diagnostik, sjukdomsmekanismer och metoder för att rehabilitera personer med stressrelaterade diagnoser och besvär. Med tiden har också rehabiliteringen inom verksamheten ökat avsevärt, och idag är mottagningen inte enbart en forskningsmottagning utan också en reguljär rehabiliteringsklinik. Den rehabiliteringsverksamhet med tillhörande metoder som existerar i dag, har utvecklats med bakgrund mot det underlag, utvärderingar och erfarenheter som forskningsmottagningen givit. Här får personer med utmattningssyndrom professionell hjälp att kunna komma tillbaka till sitt liv och arbete och hittills har mottagningen behandlat cirka 2500 patienter.

Eftersom Stressmottagningen också är en forskningsmottagning följs och utvärderas all verksamhet vetenskapligt på mottagningen. Något som bland annat medverkar till ett bra underlag för en kontinuerlig utveckling av förhållningssätt till metoder för rehabilitering och förebyggande arbete inom just stress området. Bakgrunden och erfarenheten inom att bedriva en rehabiliteringsverksamhet tillsammans med forskning, har gjort att Stressmottagningen dessutom kunnat utveckla metoder och program för förebyggande insatser; detta både för individer men också för arbetsgivare. Precis som vid all annan verksamhet inom Stressmottagningen är också de förebyggande insatserna föremål för forskning och följs och utvärderas därför också vetenskapligt för att kontinuerligt kunna utvecklas.

www.stressmottagningen.se kan du bland annat nyttja mottagningens enorma kunskapsbank och ta till dig information och forskning inom ämnet, men du kan också bland annat testa dig själv om stress, på väg till utmattning och utmattning. Här finns dessutom samlad information, tester, förebyggande arbete, workshops med mera för såväl privatpersoner, anhörig, vårdpersonal och arbetsgivare. Dessutom en gedigen kunskapsbank för journalister – allt presenterat på ett lättförståeligt och tillgängligt sätt.

För att komma i kontakt med Stressmottagnignen gå in på: https://stressmottagningen.se/kontakt/  och fyll i kontaktformuläret eller kontakta mottagningen via:

Besöks- och postadress
Stressmottagningen
S:t Göransgatan 84
112 38 Stockholm

E-post: info@stressmottagningen.com

Växel, reception:  08-524 867 85

5:MariaW

Maria Wiwe

MARIA WIWE INTERVJU

Maria Wiwe är Leg psykolog verksam vid Uppsala universitet/ Leg psykoterapeut, Linköpings universitet, Ackrediterad handledare och utbildare i mentaliseringsbaserad terapi för ungdomar (MBT-A) vid Anna Freud National Centre for Children and Families, numera också lärare vid detta center i utbildning av MBT-A och utbildning av blivande handledare i MBT-A. Tillsammans med kollegan Veronika Kéri författare till boken ”Mentalisering, ungdomar och psykisk ohälsa” Studentlitteraturs förlag 2017. Arbetar för närvarande på egen hand med en bok om mentaliseringsbaserat familjearbete för samma förlag.

Du arbetar ju med mentaliseringsbaserat arbete i din roll som psykolog / psykoterapeut: berätta gärna om vilka områden du fokuserar på?
Jag fokuserar på tonåringar, barn och deras familjer. Barnen är från cirka 9-10 års ålder upp till ca 20 år. Idag har man börjat ompröva tiden för tonåren, som förut var begränsad till 13-19 år, till 10-24 år istället, framförallt med avstamp i den massiva neurobiologiska utveckling som hjärnan genomgår under dessa år. Idag lever också många kvar hemma flera år efter 18 års ålder på grund av svårigheter att hitta egen bostad (särskilt i storstäder givetvis), och tonåren anses numer helt enkelt vara längre än de sex åren mellan 13-19 år. När det kommer till tonåringarna fokuserar jag på att bedöma vad i livet de kämpar med, vilket inte sällan är svårigheter att reglera sina känslor, smärtsamma känslolägen, självdestruktivt beteende, svårigheter i relationer, hemma i familjen och i skolan. Jag fokuserar också på det som fungerar eller på att försöka hitta det som fungerar, så kallad motståndskraft mot psykiska svårigheter. Syftet med detta är att försöka bygga som en byggställning kring den unga människan som skydd vid svårigheter. När det kommer till familjer skulle jag definiera mitt fokus som att jag försöker förstå på vilket sätt de olika familjemedlemmarna missförstår varandra och vad det skapar för känslor hos dem alla. Mitt fokus, som ju då är grundat i mentaliseringsteorin, utgår ifrån det faktum att vi människor är mentala varelser, d v s vi är så oerhört mycket mer än våra yttre attribut som är direkt synliga för ögat, vi har alla ett levande inre liv som ska pareras i en värld full av andra människor som också har ett levande inre liv. Det är lätt hänt för oss människor att göra bedömningar kring varandra utifrån ”face value”, d v s det vi ser är det som är. Med andra ord, om en annan beter sig på ett visst sätt så ”vet” vi direkt varför, särskilt om det är en person som står oss nära och som vi för stunden dessutom kanske är upprörda på. I egentlig mening vet vi ganska lite om vad som rör sig inuti den andre och vad som föranledde beteendet. Det kräver av oss att vi förhåller oss öppna och nyfikna på vad som pågår inuti den andra, vad som driver hen i stunden, om vi verkligen vill förstå vad som händer. Det är lättare sagt än gjort och det är på sätt och vis nästan som inbyggt i det mänskliga varandet att vi missförstår varandra eftersom det inte är alldeles enkelt att se och uppfatta vad någon annan, eller ens vad vi själva, känner, tänker och drivs av. Kruxet är att det gör ont att bli missförstådd. För vissa människor gör det mycket ont att bli missförstådd och det kan få allvarliga följder. Samma neurala nätverk aktiveras i hjärnan när vi blir missförstådda som när det gör fysiskt ont. Det gör alltså ont och det skapar negativa känslor som exempelvis fientlighet, hat, svår ensamhet och undandragande. Det är därför jag är så noga med att fokusera på om sådana processer är igång, vilket de väldigt ofta är. Även om vi reagerar olika på att bli missförstådda så känns det för de flesta av oss extra mycket att bli det i våra nära relationer. Har vi väl börjat missförstå varandra är det lätt hänt att det rullar på med konsekvens att familjemedlemmarna distanseras från varandra än mer.

Vad är mentaliseringsbaserat arbete egentligen?
Mentaliseringsbaserat arbete tillhör den moderna psykodynamiska terapiskolan och är mycket forskningsfokuserad. Det är en evidensbaserad terapimetod som används runt om i världen och till viss del i Sverige. Dessvärre har den svenska psykiatrin en tydlig slagsida åt KBT, vilket i sig inte är någon terapimetod att förakta, men slagsidan innebär att andra evidensbaserade terapimodeller inte finns att tillgå för de som lider av psykisk ohälsa, vilket är mycket olyckligt då det är ren stupiditet att tänka att ”one size fits all” när det kommer till behandling av psykisk ohälsa. Det mentaliseringsbaserade sättet att arbeta är, enligt min mening, ett mycket sympatiskt sätt att arbeta vid psykisk ohälsa. Hela modellen genomsyras av en påtaglig respekt inför individerna som brottas med psykiska svårigheter. Den är väl beforskad och de interventioner som används är specifikt framtagna via forskning kring social kognition, neurobiologi och anknytning, för att passa de olika patienterna. Mentaliseringsbaserat arbete utgår ifrån det faktum att vi människor är mentala varelser, d v s vi består av inre mentala tillstånd som exempelvis känslor, förhoppningar, intentioner, tankar, drömmar o s v, med andra ord; allt det som pågår eller inte pågår på vår insida. Även tomhet är ett mentalt tillstånd. Sedan är det en grannlaga uppgift för oss att handskas med detta vårt inre liv i en ständigt rörlig och föränderlig interpersonell värld tillsammans med andra människor vars inre mentala tillstånd skiljer sig från vårt. Särskilt som vi också är ytterst relationella varelser. Det är inbyggt i oss att ha kontakt med varandra, en av våra absolut grundläggande mänskliga instinkter är anknytning. Människobarn dör bokstavligen om de inte har någon att knyta an till, som speglar dem och hjälper dem förstå den värld de fötts in i. Att mentalisera innebär att vi drar slutsatser om andras och vårt eget beteende utifrån inre drivkrafter, de ovan nämnda mentala tillstånden. Vi människor har vanligtvis också svårt med ovisshet och vi vill förstå. Vi har ett specifikt mentaliseringsnätverk i hjärnan som lyser och är engagerat då vi tänker kring oss själva och andra ”varför lät hon så sur? Är hon sur eller är hon besviken på att jag inte vill gå på festen?” Vare sig vi vill det eller inte navigerar människan ständigt i sin relationella värld och försöker förstå och förutse varför någon annan beter sig på ett visst sätt. Det här är en essentiellt mänsklig egenskap, den skiljer oss åt från övriga primater på jorden. En schimpans kan tex inte avgöra om dennes kompis slår i en tå i ett bordsben med flit eller av misstag. Vi människor förstår omedelbart om kompisen gjorde det avsiktligt eller oavsiktligt. Detta tack vara vårt mentaliseringsnätverk i hjärnan. Vi är helt beroende av att denna mentalisering fungerar good enough för att vi ska fungera i relationer. Och eftersom människan nu är så relationell som art så är det avgörande att vi fungerar good enough i relationer för vårt välmåendes skull. Det blir också svårare för oss alla, i varierande grad, att mentalisera i våra närmaste relationer, i våra anknytningsrelationer. I dessa relationer blir våra känslomässiga reaktioner ofta extra starka vid exempelvis missförstånd eller konflikter och vi får svårare att tänka och känna klart och mer står på spel. Som tonåring handlar i stort sett hela livet om dessa relationer, till vänner, kompisar, kärlekspersoner och föräldrar och på grund av hjärnans neurobiologiska omstrukturering under dessa år kan det bli mycket svårare att hantera känslomässiga reaktioner i relation till de som betyder något. Det är också under dessa viktiga år som många psykiatriska sjukdomar har sin början och det är också under dessa år som utvecklingspotentialen mot god psykisk hälsa är som störst. Många av dessa psykiska svårigheter är just kopplade till vår förmåga att mentalisera.
Du har ju arbetat inom många olika former av verksamheter för just unga och familjer, hur skiljer sig arbetet mellan de olika organisationsformerna?
Det är svårt att ge ett alldeles tydligt svar på denna fråga, dels för att olika verksamheter ibland kan skilja sig åt väldigt mycket. Inte minst när det kommer till organisatoriska skillnader men inte sällan även vad gäller skillnader i värdegrund och synen på uppkomsten av ett barns/tonårings bekymmer. Det kan också skilja sig mycket åt inom en och samma organisation beroende på hur pass sammanhållen eller spretig den är. För att hårdra det hela så finns det organisationer som lägger krutet mer på familjearbete och bedömer barnets symtom som en interpersonell problematik, d v s barnet reagerar på sådant som händer inom familjen och hur hen uppfattas och bemöts där. Det finns andra organisationer som lägger större fokus på det intrapsykiska, d v s sätter luppen på barnet och inte lika mycket på familj och andra omständigheter. Inom vissa organisationer är det mycket viktigt med diagnoser medan det är mindre avgörande inom andra. Synen, blicken, fokuset på barnet och ungdomen kan skilja sig mycket åt. Jag arbetar på egen hand med min egen mottagning, vilket enligt min mening underlättar arbetet i att följa min egen värdegrund i bemötandet av familjer och deras medlemmar.

Arbetar du med några specifika metoder för just unga personer?
Jo, jag arbetar då med den mentaliseringsbaserade modellen för ungdomar. Den innebär att jag lägger stor vikt vid att den unga personen får möjlighet att utveckla en relation till mig, där jag förhoppningsvis blir en person som den unga kan lita på. Det innebär inte att jag ska bete mig perfekt som terapeut, utan mer mänskligt på så sätt att jag inser att det inte är jag som sitter inne med sanningen på tonåringens liv, jag dömer inte, jag är uppriktigt intresserad och vill förstå hur den unga människan har det i sitt liv. Att inte vara ”perfekt” innebär också att jag är observant på när jag tabbar mig i relation till den unga, kanske är för hurtig, styrande, negativ eller vad som nu kan inträffa och som inträffar i vanliga relationer och att jag tar ansvar för och ber uppriktigt om ursäkt för om det påverkat den unga personen på ett negativt sätt. Det är viktigt att förstå att det här inte på något sätt är något som manipuleras fram, det vore helgalet, utan det handlar om att vara ödmjuk inför att som människa, även om du är en överutbildad terapeut så kommer du att missa saker hos den andra, tabba dig, missförstå och du behöver ta ansvar för det och inte gömma dig bakom en ”vuxen-terapeut-roll-som-alltid-vet-bäst”. Den unga personen kommer vanligtvis en gång i veckan till mig och var tredje vecka kommer hela familjen.  Då fokuserar vi på tonåringens och familjens mentala tillstånd och hur de påverkar varandra. Hur har de det i relation till varandra, vilket innebär en hel del fokus på icke-verbalt språk och språkbruk som får mentaliseringsförmågan att kantra. Liksom på icke-verbal kommunikation och språkbruk hos familjen som får mentaliseringsförmågan att blomstra. På det hela taget handlar terapin mycket om att försöka hjälpa tonåringen att känna sig mer trygg och tillitsfull i världen. Om en har stora svårigheter med sin mentaliseringsförmåga på grund av svåra saker man upplevt i sitt liv får det ofta som följd att en inte litar på någon. Det går verkligen att förstå och är en helt rimlig reaktion. Men kruxet är att en blir så ensam och en får svårare att se de människor som också vill en väl där ute och som skulle kunna bidra till att göra världen till en mer lev-bar plats. Så mitt jobb och min metod handlar mycket att så ett frö till den där tilliten, försöka få den att växa och att försöka lyfta bort slöjan av misstro från den ungas ögon så att hen vågar gå ut och möta andra i sin egen ålder och bygga på gamla redan existerande eller på nya vänskapsband. Och att kunna våga välja bort de som inte är bra för en. Familjearbetet syftar i mångt och mycket att försöka stötta föräldrar, och barnen givetvis, att bli mer nyfikna på sina barn och att inte låsa sig vid endast yttre observerbart beteende från barnens eller partners håll. Utan börja mentalisera de andra och en själv, att se sig själv mer från utsidan och andra från insidan. Och att försöka förstå missförstånd, vilket är själva top notch i mentalisering.

Hur upplever du trenden av att psykisk ohälsa ökar bland unga kvinnor idag?
I mitt yrke som psykolog och psykoterapeut upplever jag att pressen är enorm på unga kvinnor idag. Inte för att det inte alls skulle varit så när jag själv var i den åldern, men jag tackar många gånger min lyckliga stjärna för att internet och sociala medier inte existerade då jag växte upp. Jag är övertygad om att det hade fått mig att känna mig sämre som tonårstjej och ung kvinna. Unga kvinnor exponeras dagligen visuellt av bilder på hur livet ”borde” se ut och hur de själva ”borde” se ut. Om de inte ”lyckas” med detta eller inte är som alla andra så lägger de skulden på sig själva. Och det är mycket sprunget ur att unga tjejer avfärdas i sina erfarenheter. Det sitter hårt i patriarkatets väggar att unga tjejer och kvinnors känsloyttringar inte ska tas på allvar, att det är hysteri, nerverna eller trams. Det här går givetvis långt tillbaka i vår historia och det sitter hårt som berget. Vi får exempel på hur kvinnliga reaktioner avfärdas om och om igen. Och de avfärdas inte bara av män utan också av andra kvinnor. Det är viktigt att ha i åtanke att patriarkatet inte bara får män att inte lyssna på unga kvinnors berättelser, det täpper också igen öronen på andra kvinnor. Jag ser att unga kvinnor sliter med att de inte känner att de räcker till och de har ofta ett lättväckt självförakt. Det är mycket viktigt här att förstå att det inte är deras fel, om du om och om igen blir avfärdad och inte lyssnad på så kommer du till slut att internalisera yttervärldens behandling av dig och börja förakta dig själv för att du inte når fram och sluta lita på dina egna känslomässiga reaktioner. Så många unga kvinnor jag ser som sliter med detta. De ska dessutom lyckas inom livets alla områden; utseendemässigt, akademiskt, socialt, ekonomiskt, kulturellt, intellektuellt, sexuellt, de ska vara ”goda” och engagerade medborgare och helst inte ligga på sofflocket och plocka navelludd. Om ett av dessa områden fallerar något sånär i den unga kvinnans ögon och i omgivningens ögon, så fallerar ofta hela hon. Det är inte bara den unga kvinnans egen blick som dömer hårt, hon döms så bra även av andra. Särskilt inom områden som utseende, sexualitet och sociabilitet. Inte nog med allt detta utan våra unga kvinnor slår fortsatt ur underläge, ett underläge som har tusentals patriarkala år på nacken, och när de väl låter och rasar ur sitt underläge ja då blir de inte lyssnade på. Deras livsviktiga mänskliga starka känslostormar blir avfärdade istället som något ”kvinnligt”, vilket då per definition skulle vara något dåligt istället för vad det i själva fallet är – urmänskligt och extremt viktigt för oss alla. Starka känslor i kölvattnet av att inte bli erkänd som ett eget existerande subjekt, de starka känslorna försvinner inte bara ut i friska luften. Istället omvandlas den livskraftiga och självupprättande ilskan till skam och känslan av att vara ”fel” eller ”för mycket”. Det är känslor som stannar kvar inuti den unga kvinnan och frågan är var de ska de gå med sin skam, skammen i sig som kan vara så svår att förstå sig på alldeles på egen hand då den är som ett osynligt känsloskimmer som talar om för dig att du inte är värd någonting. Skammen gör det betydligt svårare för den unga kvinnan att veta vem hon kan lita på och hur hon ska visa upp sin sårbarhet. De är de som är drabbade av skammen. Rädda för att bli dömda. Litar inte på sina egna känslor. Arga, men arg är svårt att vara som kvinna. Historiskt sett och fortsatt än idag är det ”läskigt” med arga kvinnor, de avfärdas igen och har få verktyg för att veta vad de ska handskas med sin ilska.

Behövs det mer kunskap om att hantera barn, unga och familjer som upplever någon form av psykisk ohälsa?
Mer kunskap kring hur vi på bästa sätt kan hjälpa de familjer barn och unga som kämpar är och kommer alltid att vara önskvärt och helt nödvändigt. Det är också mycket viktigt att vi som arbetar med detta hela tiden uppdaterar oss och ser till att vi är förankrade i den senaste forskningen och kunskapen. Det händer så mycket inom den psykologiska vetenskapen. Det är exempelvis inte länge sedan personlighetssyndrom som emotionell instabilitet och antisocialitet ansågs vara livslånga syndrom och att de människor som led av dessa dessutom var terapiresistenta. Idag vet vi att detta är helt fel, särskilt när det handlar om emotionell instabilitet/borderline, som absolut går att behandla. Och så kom jag ifrån ämnet. Kunskapen behövs givetvis inte bara för oss som är yrkesverksamma inom detta område utan för alla som kommer i kontakt med barn och familjer, föräldrar, skolpersonal, förskolepersonal, sjukvård, skolsystrar well you name it. Särskilt som bemötandet, det icke-dömande bemötande är så alltigenom avgörande för de som kämpar med psykisk ohälsa.

Ser du någon särskild trend kopplad till familjer och psykisk ohälsa ur ett genusperspektiv?
Svårt att specificera någon särskild trend, men jag tänker kring flera olika saker som jag tycker är viktiga. Däribland exempelvis när föräldraparet sitter fast i traditionella könsroller. Det skapar stora bekymmer och lämnar mycket utrymme för missnöje och olyckliga känslor hos alla inblandade. Det blir mycket lite, om än något fokus på affekter, mentalt liv och olika reaktioner och perspektiv på saker som händer i livet. Det blir stelbent och mer av plattityder och principer som styr livet i familjen. Jag tycker också att vi för lite, med det menar jag inte att vi aldrig gör det, men jag tycker ändå att vi för lite talar om stämningen i familjer och hur denna påverkar barnen som växer upp i den. Jag anser att stämningen sätts av föräldrarna och att de är ansvariga för den. Långvariga och djupgående konflikter mellan föräldrar vet vi är mycket svårt för barn att växa upp i. Detta bekymmer ligger såklart nära det jag ovan nämnt om traditionella oreflekterade könsroller. Vi talar för lite om vad som pågår i våra familjer tror jag. Det finns en tystnadskultur, där vi helst inte ska tala om stämningen i familjen eller hur mamma och pappa har det. Min bedömning är att detta följer en patriarkal struktur där kvinnan tidigt lär sig att backa upp en man och inte tala om sina erfarenheter. Det finns många familjer tror jag som är präglade av denna patriarkala struktur där anpassningen i familjen är direkt skadlig. Det finns idag fortfarande många kvinnor som tvingas vara beroende av sina män p ga sämre betalt, rädsla inför pension och hur den ska klaras av ekonomiskt och var ska en bo om en väljer att skilja sig. Det beroendet placerar kvinnan i ett omedelbart underläge såväl utåt sett som inuti. Vem vågar stå upp och härja och ställa krav på någon som den är beroende av? Det kan innebära stora risker.

Om vi dessutom kopplar på ett intersektionellt perspektiv: ser du några specifika grupper i vårt samhälle idag som är särskilt utsatta?
Åh hjälp, det finns så många, svårt att vara specifik. Hursomhelst, jag ser och är djupt olycklig över att det är svårt att vara annorlunda, d v s att avvika från normen som då är att vara vit och heterosexuell. Jag tänker att i den patriarkala struktur vi lever i så ser jag det som givet att rasifierade människor med en underordnad position i samhällshierarkin, ickebinära personer, transpersoner, homosexuella, fattiga, arbetslösa, missbrukare o s v får kämpa för sitt existensberättigande varje dag. I mitt yrke som psykolog och psykoterapeut ser jag den specifika gruppen unga människor, barn och ungdomar, som brottas med psykisk ohälsa och ett psykiskt illamående som försvårar eller rent av omöjliggör för dem att gå i skolan. Eller att de i varje fall halkar efter, både akademiskt och socialt, vilket kan ge förödande efterföljande effekter. Det är så viktiga år i en människas liv att få hänga med i någorlunda väl. Det är en tydligt utsatt grupp.

Vad tror du ligger bakom den ökade tendens som vi ser av psykisk ohälsa hos unga och yngre idag?
En mycket svår och omöjlig fråga att ge ett rakt svar på. Men en mycket viktig fråga likaså och jag har såklart många egna funderingar kring detta. Ingen kan idag säga exakt vad det är som ligger bakom ökningen av unga människor som mår psykiskt dåligt. Precis som det är omöjligt att säga vem som kommer att drabbas av psykisk ohälsa och vem som inte kommer göra det. Vägen fram till psykisk ohälsa är en snårig väg med många samspelande och icke-samspelande faktorer inblandade. Tack vare den massiva forskning som pågår kring just detta känner vi idag till många av de riskfaktorer som finns för oss människor för att utveckla psykisk ohälsa. Samtidigt som vi också vet att det finns personer som uppfyller de flesta av dessa riskfaktorer och ändå inte utvecklar psykisk ohälsa. Det finns helt enkelt inga klara och tydliga orsakssamband, men vi vet vad vi behöver vara observanta på och att det är ett samspel mellan arv och miljö. För att återkomma till riskfaktorerna så är en mycket viktig och olycklig sådan riskfaktor fattigdom. Att som barn växa upp i fattigdom och i ett belastat bostadsområde kommer att öka risken för psykisk ohälsa – det är inte samma sak som att det är ett givet faktum, det är en risk. Socioekonomisk status spelar stor roll och Sverige är det land i Västvärlden som i snabbast takt ökar sina inkomstklyftor och vi har idag barnfattigdom i Sverige. När det gäller barn och ungdomar är det extra viktigt att tänka bortom faktorer som låg inkomst eller låga nivåer av konsumtion. Istället handlar det för barn och ungdomar fattiga förhållanden som hämmar deras fysiska, intellektuella och känslomässiga utveckling. Samtidigt är det också så att den psykiska ohälsan finns i alla samhällsklasser och en vanlig analys av dagens läge är att det förhöjda antalet ungdomar med psykisk ohälsa också handlar om att det är mer talbart nu och att fler söker hjälp och tar sitt psykiska illamående på allvar. Det är en viktig del i analysen och jag skulle bli förvånad om just detta inte finns med som en ingrediens i den dokumenterade ökningen av psykisk ohälsa. Men det finns också en risk som jag vill flagga för, med att lägga för stor vikt vid just denna analys, eftersom jag tror den riskerar att leda till att vi vuxna inte tar barnens mående på allvar. Risken är att vi lutar oss lite för mycket tillbaka och tänker att ”det är ju bra att de säger till när de mår dåligt då” och försummar att se att de också är i mycket stort behov av vuxenvärldens stöd, förståelse och insatser. Jag tror att många unga idag är lämnade åt sig själva mycket på grund av ett generationsglapp gällande synen på sociala medier och internet. En mycket viktig faktor idag som försvårar att vara ung, tror jag, är just det som nämnts ovan – de sociala medierna. Och ett stort problem i detta är att min generation (född 1975) och äldre inte alltid gör den ansträngning som krävs av oss för att faktiskt försöka ställa oss i de unga människornas skor och se världen ur deras ögon och hur det är att ständigt vara uppkopplad och ta in information kring vad de andra gör eller inte gör. Det finns ingen tid i livet som vi är så beroende av våra kompisar och samtidigt så sårbara inför verkliga eller upplevda avvisanden från dem. Det här är inget hitte-på-bullshit utan det är så makalöst vederlagt vetenskapligt att det är ett faktum att tonåringar är mycket mer sårbara inför den sociala speglingen än vad yngre barn och vuxna är. Och vår tids unga fullkomligen översköljs dagligen av bilder, GIF:er, snapchats, inlägg, kommentarer o s v som kan vara och uppfattas som avvisande och uteslutande.Vi behöver sätta oss in i vad det innebär att växa upp under inflytande och påverkan av de sociala medierna. Det blir ett generations-glapp som jag tror är livsfarligt många gånger. Inte minst då de äldre generationerna avfärdar youtube, snapchat, instagram, twitter, facebook som trams. På så vis lämnas barn och ungdomar åt den världen utan ett viktigt vuxenstöd. Vuxna behöver förstå att vad de än tänker om sociala medier så är de en del av de nya generationernas liv och det kan göra ont att titta på bilder av andra i samma ålder som den unga tycker se vackrare, lyckligare och mer framgångsrika ut. Starka känslor väcks i förhållande till det som händer på sociala medier och givetvis behöver de unga vuxna att prata om det med, att reglera sina känslor kring det, att nyansera perspektiven kring bilder och uttalanden som de får till sig på nätet. Jag tror att barn och ungdomar blir för ensamma därute, särskilt under en tid i deras liv då deras hjärnor är extra sårbara och genomgår livsviktiga förändringar. En tid då de är i behov av vuxna som stöter och blöter och nöter med dem och som inte avfärdar det med att det är ”bara” en cybervärld som vi inte förstår. Jag tror också att en negativ påverkan av de ovan nämnda sociala medierna är att det blir en stark individualistisk grundsyn på människan. Givetvis amerikaniserad då det sägs att vi svenskar är ett mycket trendkänsligt folk och kraftigt influerade av USA. Utifrån det antagandet tror jag det ligger mycket i det som filosofen Alain de Botton beskriver, nämligen fokuset på att vara framgångsrik och att bilden av vad det innebär att vara framgångsrik ofta är påförd utifrån. Det vill säga att det är andra människors bild av vad framgång innebär som blir det viktiga, istället för att vända blicken inåt och fundera kring vad som är verklig framgång för en själv. Mycket görs med andras blick som fokus och idag är beskrivningen av någon som inte lyckas enligt Botton, och vilket jag helt instämmer i, ”loser” till skillnad från för många hundra år sedan när en icke framgångsrik person kallades för ”olycksdrabbad”. Jag tror att ordet olycksdrabbad väcker mer medkänsla och talar mer till vår mänsklighet än att vara en ”loser”, vilket jag ser skrämmer många unga människor, d v s att de ska misslyckas i andra ögon. Olyckligt nog har Sverige utvecklats till ett fullfjädrat klassamhälle som föder känslor av avund, ilska och rivalitet och jag tror att de unga blir itutade att ”you can do anything”, bara du anstränger dig lite mer. Det finns en avsaknad av större gemenskap och sammanhang, överdrivet fokus på kärlek, mindre kontakt med naturen. Du kan vara så många idag – jag menar inte med detta att det var bättre förr, det bedrivs beundransvärda kamper idag just för att få vara annorlunda och en själv vilket är så mycket värt – men exponeringen via sociala medier och internet kring vem du borde eller kan vara ställer till det för många unga i deras sårbara utvecklingsfas. Det handlar inte om reklam, även om vi vet att den påverkar oss och hur reklammakare lever med sig själva och dessutom tjänar så mycket pengar, förstår jag bara inte. Nej, de sociala medierna handlar om att de unga ser människor som de har starka känslomässiga band till och att de blir mer påverkade på ett djupgående vis av dessa. Om det så är klasskamrater, syskon, vänner, föreningskompisar, kompisar från behandlingar, kompisar från förr – så väcker det känslor och ibland mycket starka känslor om den unge personen upplever att den andre lever livet ”bättre”, är vackrare, verkar vara mer älskad eller får mer likes. Jag har flera unga människor som berättar för mig hur oerhört illa de mår av alla dessa bilder och samtidigt hur det inte går att bara stänga av den världen då också en så stor del av deras sociala liv pågår där. Det är också under denna tid i livet som kompisrelationer är som allra mest viktigt och laddat och den tid i livet då känsla av avvisande också är som starkast. Jag tror att många unga människor är lämnade ensamma i denna värld och med den affektiva turbulens det kan skapa att exv se alla kompisar på en gruppselfie där en själv inte ingår och alla tankar och känslor av avvisande det kan trigga. Om man då möter en vuxenvärld som avfärdar detta som oviktigt, då tror jag man simmar ensam utan flytväst på djupt vatten fullt av människoätande hajar.

Har du tips till familjer som vill ha stöd angående psykisk ohälsa?
Till att börja med vill jag säga att jag har den största respekt för familjer som söker hjälp när de kämpar med psykisk ohälsa. Det är mer regel än undantag att det är förknippat med känslor av skuld och skam. Sådana känslor kommer dessvärre fortfarande som ett brev på posten för föräldrar, barn och tonåringar som kämpar med psykisk ohälsa. Vi kliniker som träffar er känner medkänsla med detta, särskilt som även vi också är människor som garanterat också famlar, sjabblar och klantar oss bitvis i våra egna föräldraskap. Att kämpa i sitt föräldraskap eller att kämpa som barn och tonåring väcker medkänsla. Det känns också viktigt att förmedla att se till, om ni har möjlighet, att försöka välja någon som ni tror att ni kan börja lita på. Om det inte känns så eller om ni känner er illa bemötta, tveka inte att ta upp det med den ni träffar. Kom ihåg, det ligger i det mänskliga att missförstå varandra. Även kliniker missförstår och märker inte det alla gånger. Det brukar gå att reparera och gör det inte det försök då att byta.

5:Maria

Maria Ergül

Maria Ergül är egenföretagare, HR-specialist, grundare av och generalsekreterare för Vägra Väggen.
Som vi förstått det, var det egna erfarenheter som ledde till att du grundade Vägra Väggen? Kan du berätta lite om det?

Livet hade gått i ett rasande tempo, vilket jag stimuleras av. Jag ville vara med överallt. Varför säga nej, när ett JA ger mig så mycket mer? Jag mitt i karriären och kände mig behövd, både som människa och professionellt på min arbetsplats. Men en jag såg aldrig någon vägg, jag kände ingen krasch, det tog aldrig slut. Plötsligt tappade jag fotfästet en dag och väggen kändes mer som att falla utför ett stup. Alla kan drabbas av utmattning och vi måste sluta bara prata om det och istället sätta ord till handling. Ta ett helhetsgrepp kring vår tids stora hälsoutmaning. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till att människor sjukskrivs i Sverige. Majoriteten av dessa fall är ”reaktion på svår stress” dvs utmattning. Vi lever i en alltmer globaliserad och digitaliserad värld där kraven på alla ökar med vindens fart. Vi måste stanna upp. Hitta en väg. Få ett stopp. Det blev startskottet till insamlingsfonden Vägra väggen.

Vilka utmaningar har du mött när du blev egenföretagare?

Det blir allt vanligare att kvinnor kliver fram och startar företag. Tycker att det har fungerat bra att vara egenföretagare och jag har svårt att spekulera i om jag blivit annorlunda bemött för att jag är kvinna. Tror lite det beror på vilken bransch man är i. Dessutom är jag ganska framåt som person och skulle aldrig acceptera att jag blir bemött på något annat sätt än med respekt. DÅ hade jag sagt ifrån direkt, det är lite så jag är – omedelbar.

Har du i egenskap av ung kvinna upplevt några hinder i samband med det?

Nej aldrig.

Vägra Väggens vision är att motverka utmattning – vilka praktiska steg har tagits och behöver tas för att uppfylla er vision?

Vi har satt en strategi och avgränsat oss till vissa fokusområden som vi anser är avgörande i kampen mot utmattning. Vi har som tidigare sagts funnits i tre månader. Dessa tre första månader har fokus varit att bygga organisationen, att skapa mötesplatser för våra medlemmar och sprida information/kunskap om sjukdomen. Presentera oss och det vi kan göra. Vilket vi har lyckats med. Framgent behöver vi komma ut på företag och skolor och utbilda i förebyggande arbete. Vi behöver bedriva opinion för att kunna påverka beslutsfattare. Att med andra ideella föreningar som Mind, Friends bland annat försöka driva till en förändring där psykisk ohälsa i form av ”livsstilkunskap” blir ett obligatoriskt ämne i läroplanen och på så sätt ge alla barn en bra start i livet. Att tillsammans med Försäkringskassan se över hur sjuktalen kan sänkas. Få styrelser att ställa krav på företagsledningar i förebyggande arbete för att motverka stress. Bara för att ge några exempel på vad som väntar oss framöver.

Har Vägra Väggen stött på motstånd på något sätt i sitt arbete?

Det som överraskar mig mest är att det är svårare än jag trodde innan jag startade föreningen att få sponsring. Har varit i kontakt med forskare som alla har sagt att det är svår att få företag att sponsra just stress och stressforskning trots att alla företag är drabbade. Det här är en intressant fråga att gräva sig ner i. Det finns nämligen ingen förlorare i det förebyggande arbetet.

Vilken hjälp får ni från samhällets organ för att utföra det viktiga arbete som ni gör?

Just nu ingen, vi är ett antal ideella hjältar som driver arbetet. Framförallt är det jag till 90% som driver hela arbetet framåt. Vi står helt oberoende av stöd från andra aktörer.

Samarbetar ni med andra aktörer inom området, vilka i sådana fall?

Vi söker konstant samarbetspartners, bland annat med psykologer och hälsoföretag. Vi är relativt nystartade och har bara varit aktiva i snart tre månader. Vi har fler potentiella samarbeten på gång och hoppas dra igång dessa framåt hösten. Vi har även ambassadörer som Sofia PT-Fia Stål och f.d. förbundskaptenen Håkan Ericsson.

Hur ser trenden ut för just utmattningssyndrom och utmattningsdepression i Sverige idag?

Trenden är att psykisk ohälsa som fenomen fortsätter att öka. Allt fler insjuknar och det kliver nedåt i åldrarna. Vi lever i ett prestationssamhälle där jakten på perfektion är ett kvitto på framgång. Vi måste se över vilka beteenden det är i vårt samhälle som belönas. Rehabilitering av utmattning är väldigt lång och fysiskt och psykiskt påfrestande för den som drabbas. Det är bland annat därför jag ofta propagerar för att; Om man får hjälp i tid – kan man bli räddad i tid. Det går att återhämta sig från en återhämtning men reservbatteriet är för evigt borta. De som går i väggen är de som är mest ambitiösa, de som ställer upp mest för andra och som inte kan gå hem förrän jobbet är klart.

Märker ni någon särskild trend kring psykisk ohälsa sett ur ett genusperspektiv?

Om man tittar på utmattning som sjukdom så är det ett kraftigt överslag där kvinnor är den dominerande gruppen som insjuknar. Kvinnor utgör uppemot 80% av alla långtidssjukskrivningar på grund av utmattning.Kvinnors arbetsbörda generellt är större på grund av dubbelarbete i hemmet – och att kvinnor tar med sig jobbet efter arbetsdagens slut i större utsträckning. Om du går hem i tid finns det alltid någon annan som kanske får göra mer. Kan man konsten att smita undan löper man mindre risk att bli sjuk.

Vad, tror du, är de bakomliggande faktorerna som bidrar till ökningen av utmattning i vårt samhälle?

Tror framförallt att det gränslösa samhället är en stor faktor. Vi är ständigt uppkopplade och aldrig avkopplade. Att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig gör oss stressade. När vi är redo att svara på alla signaler från dator, surfplatta och mobil är vi i ett beredskapsläge konstant. Därtill lever vi i ett prestationssamhälle där jakten på perfektion nästintill är omänsklig. Överallt hyllar vi prestationer, i hemmet, skolan, vänskapskretsen och familjen.

I takt med globaliseringen slimmas organisationer och färre förväntas leverera mer vilket skapar en enorm stress. Det är idag nästan lite prestige i att gå sist från jobbet.

Vilka resurser behöver Vägra Väggen för att kunna utvidga och fortsätta sitt arbete?
VI behöver fler CSR-samarbeten/sponsring, samt komma i kontakt med viktiga beslutsfattare och på sikt kunna anställa för att kunna driva arbetet än mer offensivt och skapa den förändring som krävs.

3 snabba

Beskriv utmattningssyndrom med tre ord

Skam, trött, otillräcklig

Tips till de som har utmattningssyndrom?

Initialt är det viktigt att gå till botten och konstatera vart stressen kommer ifrån, varför drabbades jag av utmattningssyndrom? Hitta sina stressorer. Läs på om sjukdomen så att man vet vad man är ”up-against”. Att alltid ge sig själv de bästa förutsättningarna för att kunna komma tillbaka och leva hållbart. Det går inte att förvänta sig ett annorlunda resultat om du gör som du alltid har gjort.

Vad behöver samhället göra för att motverka utmattningssyndrom?

Sätta frågan på den politiska agendan och inse att det är ett strukturproblem som behöver hanteras på samhällsnivå och inte ett individproblem som handlar om att en eller tio inte ”pallat trycket”.

5:Lite Mycket Nu

Lite Mycket Nu

Det är Måndag. Jag har precis spillt ut min togo kaffe över klänningen som jag ska ha på mig på morgonens möte och försöker tänka ut hur jag ska kunna hinna städa, gå på AW, träna, uppdatera min instagram med snyggt och följarvänligt flöde och samtidigt göra matlådor för resten av veckan. Då plingar det till i min mobil:

“Säga nej är ok 🙂 Vilken är din mest fullbokade dag i veckan? Stryk en sak du planerat att göra den dagen och ditt framtida jag kommer tacka dig”

Det är ett sms från Lite Mycket Nu, en skola på sms som hjälper en att stå upp mot stress – med små övningar som en får skickade till sig varje dag i fjorton dagar.

Lite mycket nu är ett initiativ från jämställdhetsorganisationen Maktsalongen i samarbete med Psykologifabriken, Sveriges Elevkårer, med stöd från Allmänna Arvsfonden. Initiativet vill motverka den stora utveckling av stress som finns hos unga människor idag och lyfter på sin hemsida att: ”Varannan 15-årig tjej i Sverige har allvarliga problem med stress:svårt att hinna med, orka med och leva upp till orimliga förväntningar från sig själv och andra. Hjälp.Om det är något vi alla kan skriva under på så är det att när man inte känner sig helt 100, så fixar man inte att höja rösten och ta plats i en miljö där killar ofta är dom som hörs och syns mest. Det är inte bara i klassrummet utan också i arbetslivet.Om vi får bestämma ska ingen behöva pausa livet på grund av stress. Ingen ska behöva stanna upp i sin utveckling mot en betydande roll i samhället”.

För att vända trenden tog Maktsalongen hjälp av psykologer från Psykologifabriken, och skapade tillsammans en gratis sms – skola, där personer som signar upp sig får ett peppande sms med en stress motverkande övning en gång om dagen över två veckors tid. Smsen är fyllda med allt från konkreta tips och övningar som det jag fick i min kaosiga måndags morgon, till små påminnelser om att världen faktiskt inte går under om en tackar nej till något.

Jag läser smset,stannar upp och tar ett djupt andetag, och bestämmer mig för att våga prioritera mig själv den här måndagen. Prioritera det som jag själv mår bäst av och som ger mig mest ro. Jag  känner mig stolt, och glad över mitt beslut – tänk att det lilla smset kunde hjälpa mig få en lugnare måndag. Men som Lite mycket nu själva påpekar: “att ändra ett beteende kan nämligen börja i något så litet och vardagligt som i telefonen”.

5:Övningar

Två övningar:
Som utmattad kan du ofta behöva låta en ny sak sjunka in, därför ber jag dig göra dessa
övningar imorgon. Ta en printscreen med telefonen och läs dem igen en dag du orkar och
minns att du behöver dessa verktyg. Andas. Det kommer bli okej. Jag lovar.
1: Tids övning. Välj en tidsperiod, allt från tio sekunder (vi klarar ALLT i tio sekunder) eller en
minut. Har du en bättre dag ta en halvtimme.
När du stöter på stress, fokusera på andningen och mantrat att inget varar för evigt. Inget
varar för evigt. Varesig det är tio sekunder eller en timme till en hel dag. Du kan ta dig
genom det. En minut åt gången om så krävs.
Då tankarna vill vandra till katastrofscenarion och skräckstress, kom till dina andetag. De är
alltid med dig, landa i din bröstkorg och mage. Detta använder jag personligen varje dag,
utmattningen eller ej, så stöter vi alla på stressade situationer.
2: Detta görs på Kvällen.
Skriv ner TIO saker du är tacksam för. Och då menar jag SAKER. Många gånger när det ska
skrivas tacksamhetsdagbok så börjar vi med det givna som familjen, en vän, maten på
bordet och så vidare. Du Vet Redan att du är tacksam för detta, så öva på att hitta på nya
saker. Mobiltelefonen, Tv, micro, badkaret, sängen, ytterdörren, bilen, kameran, ipad och
kuddar kommer jag på på rakarm. Gör det enkelt. Allt behöver inte vara så djupsinnigt jämt.
Den här övningen görs just på kvällen, för att du redan Där och Då ska somna medveten om
några saker som du ändå kliver upp till nästa dag och kan känna tacksamhet över. Många
med utmattning vaknar alltid och känner bara mer trötthet, då kan det hjälpa att lära hjärnan
att registrera något som kan vara trevligt att kliva upp till. Försvåra inte saker, det gäller att
förenkla.

5:Marie

En sak. I taget.
Du kan inte vila ikapp och du varken ska eller behöver bli den du var innan. Den som brände
ut dig.
Nu är meningen, att lära om. För hur du än hamnat i utmattningens långa förlopp, så vill du
må bättre – lära av din historia och förändra beteenden. När det kommer till utmattning gäller
inte samma regler som vid andra psykiatriska diagnoser, här kan du inte träna dig till att må
bättre via hurtiga promenader och massa fräscht käk. Här gäller Aktiv Vila. Vilket är vad
mindfulness innebär.
Din hjärnas stress broms, kan var förminskad eller helt obefintlig och din hjärna har heller
inte längre koll på positiv stress eller negativ. Positiv stress finns i goda hjärtats bemärkelse
inte, men adrenalin påslag inför nervositeten att göra något man drömmer om eller blir glad
av Är också en slags stress för kroppen. Detta kan bli väldigt svårt att särskilja som
utmattad, för ofta är råden från läkare att sikta på sådant som gör dig glad och gärna röra på
dig.
Absolut, men i små doser. Bara DU kommer att kunna avgöra när det är dags att utmana lite
till. Och lite till. Vi lever i en nutid där den tiden oftast inte finns, åtminstone får vi en känsla
av att tid inte finns. Du har förmodligen blivit utmattad till en viss del just för att du stressat
över denna aspekt i många år, räcka till med energi du inte har. Sluta. Genast.
Sänk garden. Sluta ta en fight om att utvecklas konstant och hjälpa andra.
Hjälp dig Själv nu, det är dags. Stanna upp och se över vad som ledde dig hit, ta ett andetag
och andas sakta ut. Landa i dig själv. Du behöver dig, hjärteprioritera mera.
Hjärnan har sagt sitt alldeles för länge.
Bromsen kan byggas upp igen, men endast igenom en förändring av livsval, attityd och vila.
Inse med det, Rom byggdes inte på en dag. Och nu har det rivits ner, det du så länge byggt
på – fast utan en stadig grund. Där du är nu, är inte en ny byggarbetsplats, det är fortfarande
du och alla verktygen är densamma. Det är hur du väljer att gjuta grunden som räknas. Börja
med självkärlek.
Amen.

5:natali2

Utdrag ur min dagbok – 05/10/2017
Det är asjobbigt att känna sig tom, uppgiven, meningslös. Som att framtiden är något
jobbigt. Jag som alltid såg fram emot framtiden och nya möjligheter. Är det såhär det ska
vara nu? Ska jag må såhär för alltid? Jag åkte till Grekland för en månads avkoppling,
bort från Sverige och all jävla prestationshets och ”hur mår du, lilla gumman?”, men jag
har bara mått piss sedan jag kom hit.

Majoriteten av dagarna har varit dåliga dagar. Idag vaknade jag 08.15 och gick inte upp
ur sängen fören 12.15. Ville inte stiga upp och göra saker. Läste ”Flickan och Skulden”
istället och scrollade IG som jag oftast för mycket nu. Känner mig inte ens uttråkad. Bara
jävligt tom.

5:natali1

Utdrag ur min dagbok – 02/10/2017
Jag är sjuk, men jag försöker förmildra det mot Rasmus genom att säga att jag ”vill”
komma tillbaka och jobba, att jag hoppas komma tillbaka snabbt. Hoppas kan jag ju göra,
men jag har förstått (äntligen) att det kommer inte gå snabbt. Idag har det gått mer eller
mindre exakt sex månader sedan jag arbetade min sista dag på xxx. Kommer saker
förändras (eller har det förändrats?), kommer det finnas förståelse – på riktigt – för min
situation? Kommer mina chefer och kollegor ha tålamod och vänta på att jag kommer bli
frisk igen? Vad är Rasmus förväntningar? Vad är mina förväntningar på honom?

Jag är så jävla trött på att vara orolig och fundersam över hela arbetssituationen innan
jag ens skrivit på min anställning – för andra gången! Borde det vara såhär ens?

(Texten innehåller pseudonymer).