Tove

“HELVETET ÄR ANDRA MÄNNISKOR” Sartre

Jag skrev ner detta mitt i känslan, och det är nog det närmaste jag någonsin kommit att beskriva min ångest.

Alla människor har runt sig en bubbla – ett energifält runt personen, hens privata sfär, eller liknande – jag tänker på det som en osynlig bubbla runt personen, runt oss alla. Det blir smärtsamt påtagligt att när jag befinner mig i ett depressivt skov, bara har en dålig dag, eller – och då är tillståndet konstant och kan vara i dagar – när jag under en längre tid utsatts för (känslomässig) stress. Då upplever jag att dessa “bubblor” blir orimligt stora. Jag känner det mentalt, såväl som rent fysiskt – genom andnöd, yrsel och tryck över bröstet – som att jag blir upptryckt mot en vägg.
Trängd.

Självklart vet jag rent intellektuellt att dessa bubblor inte existerar (i den fysiska verkligheten), de —kan— inte kväva mig. Men allt jag vill är att hålla avståndet, av ren överlevnadsinstinkt är jag så fruktansvärt rädd att de – andra människor – ska komma nära mig. Att de ska försöka interagera med mig. 

I detta tillstånd drar jag mig naturligtvis (om jag kan) undan, likt ett skadat djur. Men det räcker inte att stänga in mig i ett rum. Blotta vetskapen om att någon befinner sig i samma hus som jag, att någon när som helst kan komma nära mig – det är som att invänta tortyr. Jag är på helspänn, redo att försvara mig mot inkräktare. Får superhörsel och känner minsta vibration en annan person skapar, i min egen kropp; som hugg, sparkar, nypningar, elektriska stötar. En annan människas blotta existens är, varje gång den ger sig till känna, som naglar mot en griffeltavla. Ju närmare personen befinner sig, desto mer olidligt blir det. Det får det att krypa i skinnet på mig, jag blir yr och under några sekunder förlorar jag kontakten med min egen kropp; jag lättar från marken – uppfylld av en odefinierbar känsla som jag närmast kan likna med vitglödgande vrede.

Så jag försvarar mig.
Men jag har inga kraftiga käkar med sylvassa tandrader, inga skarpa klor. Mitt försvar blir språkligt; ord, kroppsspråk, läten. Jag säger elaka saker i affekt, klär i ord min svarta och förvrängda version av verkligheten. Blir lättretlig och elak, för det känns som att jag ska gå sönder under trycket av andra människor.

Allt jag vill då är att bli lämnad ifred. Låt mig vara. —Titta inte på mig—. Att någon annan medvetandegörs om mitt tillstånd är outhärdligt.

Jag står inte ut med att träffa andra för då blir jag speglad i dem så som jag ser mig själv. Övertygad om att det som är Jag – min personlighet min kropp, mitt medvetande – enbart kan väcka negativa känslor hos andra. Obehag, irritation, men mest av allt —äckel—. Att de mot mig ska kasta hemska anklagelser som är sanningar, att de ska ställa krav på mig jag aldrig kan uppfylla.

—Jag står i dessa stunder helt enkelt inte ut med att existera i relation till andra, eftersom Jag per definition är något vars existens människor önskar bort—.

När jag är helt ensam och osedd kan jag därför finna respit i att få existera enbart i mig själv – även om detta också omfattar känslor av tomhet, vrede, äckel eller total apati – för jag slipper åtminstone den tusenfaldigade smärtan av att få bekräftat det jag redan vet om mig själv.

3:Stöttandeläsning

Stöttande Läsning VÅRD:

Vi vet att du som anhörig ibland kan behöva lite extra stöd & verktyg. Därför har vår biblioterapeut tagit fram stöttande läsning anpassat efter numrets tema; så att just du kan hitta de verktyg som du behöver som anhörig!
Har du frågor? Kontakta vår biblioterapeut på: Anna.karlsson@pageofmind.se

BOK LISTA:

  1. Hur ska jag orka? : en bok om att vårda anhörig av Lars Björklund

  2. Vara anhörig : Bok för anhöriga till psykiskt sjuka av Åsa Moberg

  3. Mitt psykiatriska liv av psykiatern Johan Cullberg.

  4. “Hur gör vi nu? Handbok för föräldrar och lärare om barn med neuropsykiatriska funktionshinder ” av socionom Monica Eriksson.

  5. Att leva med psykisk ohälsa – ett närståendeperspektiv“. Redaktörer är Susanne Syrén och Kim Lützén.

Läkandeläsning

Utifrån temat VÅRD har vår biblioterapeut tagit fram målgruppsanpassad litteratur. Alla noveller på listan kommer från Novellix.

I skymningslandet Astrid Lindgren

Regn Josefine Klougart

Det var i skymningen. Borta i vrårna var det alldeles mörkt. Jag ville inte tända lampan, för jag hade just hört mamma säga det där till pappa ute i köket, och jag låg och funderade på om jag verkligen aldrig skulle kunna gå mer, och jag tänkte på metspöet, som jag hade fått på min förra födelsedag, och som jag kanske aldrig skulle få använda, och – ja, det kan väl hända, att jag grät lite. Då hörde jag en knackning på fönstret.

Gräset är sprött av frost. Pojken får svarta skridskor. De är nere på sjön efter att det har blivit mörkt. Arrendatorn sätter upp fyra lanternor på isen. Han gick själv igenom isen en gång. Föräldrarna har glömt sina barn. Hela byn mörklagd. Skarpaste skenor. Pojken kallar sig själv den svarte riddaren. Han kan redan åka snabbt. Han åker slalom mellan ljusen. Han är den snabbaste.

Våra främlingar Lydia Davis​

Omsorgen Susanna Alakoski

En annan av mina grannar har äkta mattor och ibland funderar jag på att stjäla en. Hon behöver inte alla. I vardagsrummet har hon stora mattor, och flera mindre längs med hela hallen och i sovrummet på övervåningen. Mina golv är till största delen kala.

Nästa gång Pernilla får frågan ska hon ta mig fan skrika ut att man måste vara mirakulöst förstående inför de boendes olika egenheter och att det liksom är det som är det fantastiska med jobbet. Att begripa sig på sjukt sjuka människor som har röster och som uppfattar sina kroppar på ett annat sätt än friska människor. Som inte fungerar som vanliga människor men som ändå har samma mänskliga värde. Och om man inte lyckas med just det, att se var och en för vad den är så sköter man inte sitt jobb. Och då ska man som Carol jobba med siffror, inte med människor.

Stamtavla Karin Ström

Mamma brukade tona ner Darias framgångar för mig, hon visste att det var känsligt. Det var därför hon sa det lite i förbifarten, från köket, som om det inte var något märkvärdigt, samtidigt som hon kände sig tvungen att bjuda med mig så jag inte skulle känna mig exkluderad. Ystad konstmuseum. Vid 27 års ålder. Jag var inte i närheten av att få ställa ut på konstmuseum.