Cim2

Vi måste få en mänskligare psykiatrivård
Mer noggrann
Inse och förändra att klass spelar en stor roll i fråga om vård

När jag skulle bli utredd för min problematik höll de på att stänga ner psykiatrimottagningen i min kommun. Jag blev skickad till en annan ”närliggande” mottagning i en närkommun och behövde då ta mig 6,3 mil för att komma dit inför varje samtal. Och sedan hem igen.
Ett jävla Lidingölopp för att bara komma dit. Utan körkort, utan pengar i överflöd och med social ångest.

Hade jag inte haft vänner och familj som ställde upp hade jag kanske inte ens kunnat genomföra eller slutföra min utredning. Hade jag inte varit privilegierad på det viset vet jag inte hur situationen hade sett ut. Tankesättet ”vill man så går det” fungerar liksom inte. Det är orimligt. Man kan ställa sig frågan om det verkligen är anpassat för personer med psykisk ohälsa över huvud taget.

Och så var det ju det här med ”uppföljning och stödinsatser”…
Det varierar beroende på var du bor och vilken mottagning du tillhör, vilket såklart är en katastrof.

Min dåvarande läkare gick i pension och kontakten upphörde mitt i en påbörjad medicinering, utan att ha gjort klart för mig vart jag skulle kunna vända mig. Jag blev remitterad till vårdcentralen, som jag blivit så många gånger förut, vilket gjorde att tryggheten och tilliten var som bortblåst. Som så många gånger förut.

Vårdcentralen i sin tur skickade mig till en annan öppenpsykiatrisk klinik i en närliggande kommun och jag skulle i vanlig ordning anförtro mig åt en helt ny skara vårdpersonal.
Hur kan det komma sig att det hela tiden förväntas av mig (som faktiskt är en sjuk person) att upprätthålla kontakt, medla, återberätta, söka och finna bland dessa läkare, psykologer, sköterskor, terapeuter etc. medan personalen i fråga kan lägga över ansvaret på patienten och helt enkelt strunta i uppföljningen?

Är det för mycket begärt att kräva att psykiatrivården ser till långsiktiga lösningar som inte skyndas på av besparingsskäl, där jag som patient får stå i centrum och ses som en individ istället för en diagnos? Att beslut fattas beroende på vilken hjälp jag behöver och inte beroende på hur mottagningen i fråga är organiserad eller specialiserad på? Där man inte bara vårdar sjukdom utan även personers inneboende resurser, hopp och framtidstro; där återhämtning och morgondagens existens finns med i tanken och planeringen. Är det verkligen för mycket begärt?

Cim1

den mörka extragravitationen drar alltid ner mig
får mig att falla hejdlöst, bottenlöst
lindar in mig i den kräkgula filten som doftar svikna löften
texten lyser ilsket mot mig: TILLHÖR LANDSTINGET
vill riva, slita tills allt går sönder
jag begraver ansiktet i kudden och skriker
tills magen vrider sig i kramper
och universum börjar att spricka
spricka och spilla ut alla sina stjärnor i mina ögon och förblinda mig
befria mig från tyngden av världen på mina axlar
och verkligheten som rinner längs mina kinder och näsrygg
jag mår illa och vill bara gömma mig
när mina ben sparkas undan och jag faller
av ångest och paranoia
och när jag vet varken ut eller in
om vad som är verkligt och vad som är min hjärnas teater
är jag på väg upp eller ligger jag kvar på marken
vet inte längre vilken del av mig jag vill ta kol på
jag är så rädd för att göra intrång
göra fel, måla utanför kanterna
skrapar ihop mitt mod och trotsar mitt samvete
välter vindar och tämjer hela världens strömmar
allt är enklare än att förstå vad som händer nu
men rädslan är alltid starkare än förnuftet
och jag glömmer allt jag någonsin lärt mig
jag vet att jag har fel fast jag flyr av bara farten
men alla mina flyktvägar har tagit slut
och det är egentligen inte det att jag vill bli räddad
utan att jag kanske bara behöver luta mig lite ibland
för det är svårt att stå kvar när du faller
och skrika fastän du blir kvävd

amanda

HUR HAR VÅRDEN VART FÖR DIG?

Svensk sjukvård ligger tyvärr inte högt i rang. Året är 2016 och jag studerade i Kalmar på
universitet, redan då kände jag hur dåligt psykiskt jag mådde men stödet från familjen
fanns aldrig. Jag ringde själv till en vårdcentral och bad om hjälp. Jag berättade mina
symptom, som jag innan hade googlat på så mycket, så egentligen visste jag redan att jag
inte mådde bra och behövde hjälp. Jag ringde och fick aldrig ens komma på ett besök. I
telefonen säger sjuksköterskan som svarar mig att hennes råd är att ”avvakta då man
kan vara tröttare än vanligt vissa perioder.” Jag orkade inte med att diskutera så jag
tackade för hjälpen och la på trots att jag visste att det egentligen inte var någon trötthet
som skulle gå över. Jag hade sovit och sovit dag in och dag ut i kanske TRE veckor tid
men kunde fortsätta sova lika mycket till om inte ännu mer. Jag hade ingen ork eller
motivation till något, det enda som var lockande var sängen.

Jag gjorde inget mer åt det och fortsätta sova och självskada mig, för det var ju inget fel på
mig, det var ju bara jag so var tröttare än vanligt. Det skulle gå över det hade sköterskan
som jag pratade med sagt, men det gick aldrig över. Jag hoppade av mina studier och
flyttade hem till familjen, familjen som aldrig riktigt kändes som den familjen alla andra
hade.

17 maj 2017, en onsdag för ungefär 1 år sedan närmare bestämt. Gjorde jag ett nytt försök
att få hjälp och kontroll på mitt mående innan de spårade för mycket, jag hade redan
påbörjat ett självskadebeteende som nu var svårt att släppa taget om. Den där onsdagen
för ca. 1 år sedan började jag mitt flängande inom vården. Ett flängande mellan de olika
vårdplatserna så som vårdcentralen, psykiatriska akutmottagningen, psykiatrin, remiss och
bedömningsenheten och ytterligare ett besök på akuten och sedan tillbaka till
vårdcentralen och primärvården.

På mitt år i vårdens händer har jag träffat TOLV olika personer. Kuratorer, sköterskor,
läkare och psykologer. När jag hamnade på psykiatrin så glömdes jag bort, en läkare jag
träffade skulle skriva ut sertralin till mig, jag väntade och väntade men det kom aldrig
något recept på dem tabletterna. Tillslut tog jag kontakt med psykiatrin 5-6 dagar efter mitt
besök och där och då framkom det hur de har glömt skriva receptet. Min kontakt jag hade
på psykiatrin glömde bort vår samtalskontakt vi hade och ringde på helt andra dagar än de
avtalade tiderna, min kontakt förväxlade mig med andra patienter hon hade och ringde och
sa saker till mig som inte var till mig.

Jag fick sedan en ny kontakt på vårdcentralen som skuldsatte mig för att jag öppnade upp
om mitt mående till andra runt omkring mig, min kontakt sa att jag skapade skuldkänslor
för människorna runt mig när jag berättade att jag mådde dåligt. Jag kom in akut till min
kontakt på vårdcentralen en dag och min kontakt sa att hon skickade en remiss direkt till
psykiatriska akutmottagningen 2 mil ifrån min hemstad. Jag fick åka direkt för att de skulle
ta emot mig men väl där så har akutmottagningen inte fått någon remiss ifrån min
hemstad. Svaret jag fick när jag kom in på akutmottagningen var ”vi får se om vi hinner
med dig för vi har 2 före i kön och vi stänger om 25 minuter.” Hur viktigt var mitt
mående då tänkte jag, hur viktig var jag, när jag återigen blev bortglömd av vården?
Svaret jag fick på akutmottagningen var att jag var välkommen tillbaka dagen efter och
annars om det var akut fick jag åka 4 mil till en annan akutmottagningen.

Hur viktig var jag i den stunden kände jag, varför blev jag tappad mellan två stolar igen?
Dagen efter kom jag tillbaka till psykiatriska akutmottagningen 2 mil bort från min hemstad.

Jag blev granskad och utfrågad ännu en gång och det slutade med att jag återigen blev
skickad till vårdcentralen i min hem stad, dock med en annan samtalskontakt återigen.
Denna gången kändes de bra, jag tyckte att det kändes som en kontakt som skulle hålla,
som skulle funka att gå till och kanske till och med en som visste hur man hjälpte
människor och som kände lite empati och medmänsklighet. Det höll i ca. 2 månader. På
de 2 månaderna skapade vi en plan för min psykiska ohälsa och de sista veckorna
påbörjades en kbt behandling på mitt posttraumatiskt stressyndrom (ptsd). En jobbig
behandling men som jag ändå kände gav mig något. För första gången kände jag att
besöken med min kontakt var givande men efter 2 månader så gav även denna upp.

Nu ska en remiss till psykiatriska mottagningen göras och jag ska återigen byta kontakt.
NU, mitt i en pågående behandling, varför? Skälet till att jag återigen ska flyttas är att jag
ligger mitt emellan primärvården och psykiatrin och min nuvarande kontakt har under de
senaste 4 samtalen vi haft berättat hur viktigt det är att fullfölja en behandling som
påbörjas och att min kontakt inte vill skicka iväg mig igen för att denna då såg att jag blivit
kastad fram och tillbaka till olika kontakter min inget har fungerat. Jag tänkte äntligen en
som förstår att man inte vill bli slängd fram och tillbaka utan vill ha en och samma och
kunna känna förtroende för en person. Tyvärr sprack det även denna gången och nu står
jag där i en avbruten behandling med fötterna på varsin sida om vårdenheterna.

Vad händer, vad kommer göras och hur lång tid kommer det ta innan något sker?
Väntetiden till psykiatriska mottagningen kan vara 1-2 års tid. Är det så vi ska bli
behandlade? Vad krävs för att vi med psykisk ohälsa får den hjälpen vi behöver direkt?
Vad krävs för att vi ska bli lika prioriterade som någon annan? Hur ska denna världen
sluta? En väntan på vård i upp till TVÅ ÅR.

Människor hinner ta sina liv, människor hinner försvinna och världen får fler och fler
drabbade av just psykisk ohälsa. Ångest, depression, självskadebeteende och andra
psykiska sjukdomar ska tas på större allvar, detta känns som ett skämt. Som att inte bli
tagen på allvar, som att ens liv inte är så viktigt. Det är dags att vakna upp och inse att
hjälpen behövs innan det är försent.

Stödet från de fina vännerna betyder allt just nu, den vilsna själen jag är nu är inte rolig,
utan mina vänner som stöttar mig hade jag aldrig klarat av ännu en motgång igen, för här
står jag ännu en gån utan stödet från vården. En oklar vård som inte vet vad de ska göra
av mig, ännu en gång gör de mig besviken. Vad blir nästa steg? Ingen vet, det är bara att
vänta att se och eventuellt för TRETTONDE GÅNGEN berätta min story och göra ännu ett
skattnings test och frågeformulär för att sedan skickas hit och dit, det känns som det är så
psykiatrin fungerar. Framtiden är oklar, ska saker och ting benas ut eller ska det för alltid
vara såhär i mitt liv, det återstår att se ännu är inte min punkt satt så allt kan hända.