Agneta

Filosofie magister och handledare
med en familjesystemisk,
tvärvetenskaplig inriktning och med
ett pedagogiskt, salutogent
förhållningssätt. Agneta Rönn har
ett helhetstänk där KASAM
(meningsfullhet, begriplighet,
hanterbarhet och känsla av
sammanhang), är en grundpelare.
Dessutom har hon alltid följt aktuell
forskning inom området ”barn som
lever i svåra livssituationer” – ”barn
som anhörig”.

Du arbetar ju med barn och ungdomar inom olika områden – hur kom det sig att
du började arbeta med just den målgruppen?

På 80-talet gjorde jag utredningar för kriminalvården på ungdomar som skulle dömas
för olika brottsliga handlingar såsom misshandel, narkotikabrott mm. I dessa
utredningar berättade ungdomarna om sin uppväxt och i princip alla uppgav att ingen
hade sett och ingen hade brytt sig om de svårigheter i uppväxten/miljön som
ungdomarna haft…inte skolan, inte omgivningen ej heller andra som ungdomarna
uppgav visste! Jag blev både berörd och arg av allt det som ungdomarna berättade!
Jag bestämde mig för att undersöka vidare hur det kunde komma sig att dessa barn
och nu ungdomar inte fick den förståelse, hjälp och stöd som jag ansåg att de hade
rätt till! Hur var det ställt med det förebyggande arbetet??
Därför blev jag i slutet av 80 talet och ett antal år framåt ”fältare.” Jag arbetade på
fältet bland barn och ungdomar..jag delade i princip deras ”liv”. Jag träffade många
kloka, smarta unga medmänniskor men som p g a sin livssituation och svåra
förhållanden inte hade höga tankar om sig själv, vilka möjligheter de hade i livet eller
någon framtidstro.
Och allt det som jag hade fått höra av ungdomarna i utredningarna stämde…då
bestämde jag mig för att arbeta med barn som lever i svåra livssituationer! Att arbeta
förebyggande, att inge hopp och få barnen och ungdomarna att tro på sina egna
förmågor, ta fram deras styrkor, lyssna och förstå! Allt i ett familjesammanhang där
också föräldrarna respekteras och deras behov av stöd/hjälp..dock i ett
barnperspektiv! Detta ägnade jag sedan resten av hela mitt yrkesverksamma liv (30 år).

Som handledare, vilka typer av uppdrag är mest vanligt förekommande hos de
respektive yrkesgrupper som du arbetar med?

Svårt att svara på det är många olika delar, men oftast handlar det om professions-
utvecklande handledning dvs hur förstår man barns/ungdomars uttryckssätt som
lever i svåra livssituationer! Hur skall jag bemöta dem, lyssna och samtala och även
deras anhöriga? Hur bedömer jag behov? Hur kan jag ge strategier? Hur blir jag själv
påverkad och vilken betydelse kan det få i arbetet? Hur är jag som ledare i en grupp,
vem är jag, hur påverkar jag? Om jag handleder gruppledare i stödgrupper finns det
förutom det individuella arbete, grupparbetet, mm mm

Du har ju skapat egna metoder inom det arbetet, kan du berätta lite mer om
dem?

Under de 30 år som jag arbetat med dessa frågor har samhället fokuserat på olika
saker. Ibland verkar det som om vi endast kan se en sak åt gången, gäller även
teorier. Det har varit fokus på anknytning sedan lämnas det och nästa fokus blir
missbruk, det lämnas fokus på sexuella övergrepp, lämnas fokus på psykisk ohälsa,
lämnas fokus på våld och nu fokus på ensamkommande barn/flyktingbarn. Och
sedan kanske börjar vi om igen!!! Något som det aldrig varit fokus på är sorg (att ha
mist en mamma eller pappa) vi vet i all forskning att de barnen blir påverkade under
lång tid framöver och självmordsstatistiken är högre för de barnen.
Familjehemsplacerade barn som är mest utsatta i samhället hör man mycket lite om!
Jag har under mina 30 år mött alla dessa barn i olika sammanhang hela tiden!
Många barn kan dessutom ha en polyviktimisering dvs har flera olika svårigheter
samtidigt. Vi måste både ha kunskap, förståelse och system för att möta alla barn
och alla barn är ett helt samhälles ansvar! Vi kan inte tänka i stuprör! Samma gäller
teorier, ibland är en teori modern och så vänder det och en annan teori blir modern!
Det anser jag vara ganska farligt Vi har olika teorier och vi människor är olika! Rätta
teorier skall användas i rätta sammanhang!
Vi har också behov av att göra staplar och diagram i teknikens tecken och sedan
putta in i datasystem! Vi vet alla som möter människor att bemötandet hur det
är/blir..är helt avgörande huruvida jag kan vara en hjälpande hand till en
medmänniska som har det svårt, att den medmänniskan får stöd i att se sin egen
potentia och kraftl! Till det krävs mänskliga, respektfulla, empatiska möten!
Ovan har jag haft i ”ryggmärgen” då jag letade efter en övergripande modell för att
möta alla barn och ungdomar. Därutöver har jag alltid trott på gruppverksamhet för
dem som vill ta del av grupp! Att få träffa andra med likartade upplevelser och få
strategier av varandra i organiserade grupper tror jag kan vara helande! Man blir inte
utpekad på samma sätt! Allt skall ske i samråd med barnen/ungdomarna och
anhöriga! Jag ville inte blanda grupperna med olika livssvårigheter utan varje grupp
skall vara för sig, alla olika grupperna har samma ramar och samma ”delar” så att
barnen med en polyviktimisering kan gå i en grupp och ett halvår efter gå i en annan
grupp (annat fokus) men med samma yttre ramar och delar! Modellen/delarna jag letade
efter fann jag i mitt samarbete med fil mag Elisabeth Hagborg som omarbetat
familjeterapeut Sharon Wegscheiders/USA (1986) ”All Persons Wheel” till svenska
förhållande, kallad ”Hela Människan Hjulet”. Jag har använt mig av 30 års kunskaper
teorier/forskning ang barn som lever i svåra livssituationer, ” modellen Hela
Människan Hjulets olika delar och stödgruppsstrukturen! Utifrån det har jag arbetat
fram 5 olika handböcker för stödgruppsverksamheter för barn och ungdomar som i
sina familjer upplevt missbruk narkotika/alkohol, sorg, familjehem, psykisk ohälsa och
konfliktfylld skilsmässa. Var bok för sig inriktad på sin egen specifika inriktning.
Stödgruppsledare specialistsjuksköterska inom psykiatrin Karin Ward och jag har
skrivit sorgehandboken tillsammans, reviderat böcker tillsammans och Karin har
målat illustrationerna.

Du arbetar ju med KASAM; är det, enligt dig, ett effektivt verktyg för att mäta
psykisk hälsa?

KASAM: är en teori (hanterbarhet, begriplighet, meningsfullhet, känslan av
sammanhang), som är viktig men många andra teorier är också viktiga t ex
anknytningsteorier, pedagogiska teorier, socialt kognitiva teorier, barns utveckling
mm mm, men för mig är det inget medel att använda sig av för att mäta psykisk
ohälsa. Att mäta psykisk ohälsa är mycket mer komplext än så..och går det att mäta?

Hur har du upplevt psykisk ohälsa inom de olika områden som du varit
verksam?

Vi människor har olika förutsättningar då vi föds in i olika sociala sammanhang,
individuella förutsättningar och i vilken miljö vi växer upp i. Vilken sårbarhet och hur vi
kommer att hantera livets svårigheter beror på många olika faktorer. Helt givet vet vi
att riskerna är större om skyddsfaktorerna är få. Det vet vi i all forskning och därför
behöver vi se alla dessa barn och ge dem rätta förutsättningar redan som små. Om
kunskapen är dålig och vi inte förstår barnens uttryckssätt då de lever under svåra
förhållanden, utan dömer och lägger skulden på i individen, vi ser inte! Då finns en
risk att samhället först gör något/agerar i ungdomsåren då ev droger och olika
destruktiva beteenden kan få sitt genombrott.

Ser trenderna olika ut beroende på om vi pratar om kriminalvård, skola eller
samhället i stort?

Idag ligger trenderna på att vi skall ha fler poliser, ”hårdare tag”! Hur ofta hör vi i
medierna att det pratas om barn som lever i våld, missbruk, traumatiserade
flyktingföräldrar, föräldrar med psykisk ohälsa, sorg, familjehem, svåra konfliktfyllda
skilsmässor, barn som varit med om svåra trauman som krig, misshandel, sexuella
övergrepp mm mm, och de konsekvenser det kan bli långt upp i vuxen ålder. Hur ofta
hör vi inte om stora klasser? Obehöriga lärare? Mobbing? En socialtjänst som har
stora bekymmer och där tiden för mänskliga möten har krympt! . BUP har långa köer!
Att få dessa barns och föräldrars förtroende kräver tid och tålamod, tid som inte finns!
Resurser sparas! Under mina år har jag upplevt väldigt mycket ”vackra ord”, konferenser, pengar som läggs i projekt…hur mycket av detta har nått ut till barnet på gatan? Det krävs krafttag
och riktade pengar, uppföljningar, politiker som vågar ”sätta ner fötterna”. Modiga
chefer och personal! Ett barnperspektiv som är värt att kallas barnperspektiv!
Vi är många som hoppas på att barnkonventionen blir lag! Många lärare,
socialsekreterare, BUP personal har både kunskap och engagemang men det hjälper
inte om inte politiker och chefer ger dem rätta förutsättningar och ekonomiska
resurser och med ett förhållningssätt där barn och unga är viktiga i samhället, trots
att de inte kan rösta!! Det finns fina verksamheter i Sverige men jag vet också att
personal går på knäna.
Jag har fn lite dålig kunskap angående om hur mycket kriminalvården arbetar
förebyggande! Enbart ett fängelsestraff tror jag inte riktigt på. Det krävs så mycket
mer när det gått så långt..vi behöver också sätta mycket mer fokus på de fängslades
barn!
Vi behöver även ökad tillsyn på HVB hem..finns det t ex tillräckligt utbildad personal?
Den psykisk ohälsa bland unga människor idag har ökat, vilket vi också sett i
forskningen. De har mycket och många krav att leva upp till, duktiga i skolan, se bra
ut, följa alla medier, nätmobbning, barn som kommer från högpresterande hem och
skall uppfylla föräldrars krav, rädslor ang om jag får ett arbete mm mm.
Det jag skrivit ovan ser ganska mörkt ut men jag har ändå en positiv tanke om framtiden och
en förhoppning om att Barnkonventionen blir lag så att allt ovan sätts på agendan!
Det viktigaste är att samtala om dessa saker att se en helhet och ett sammanhang och att
försöka förstå och sätta sig in i vad som händer om vi arbetar tidigt och förebygger eller om
vi inte gör det! Vilken väg kommer vi att ta?

Om vi fokuserar lite på kriminalvården, hur ser resurserna ut för att främja
övergången från kriminalvård tillbaka till samhället?

Jag kan tyvärr inte svara på hur resurserna ser ut vad det gäller övergången tillbaka till
samhället. Men jag misstänker att mycket fattas!

På vilket sätt kan vi hjälpa unga inom kriminalvården att inte hamna i återfall?

Sysselsättning arbete/utbildning som de känner sig viktiga i och som är meningsfulla
och där de lyckas och som de är intresserade av! Inte några arbeten som ”bara är”,
de ser igenom det! De här unga har fått känna sig misslyckade och utanför alldeles
för mycket! Att tro på de unga, lyssna, stötta! Gemenskap och ett förhållningssätt
som inger framtidstro/hopp! Det är en jättestor fråga!

Ser resursfördelningen olika ut inom krimanlvården sett ur ett genusperpektiv?

Jag kan tyvärr inte svara på den frågan!

Övergripande, har du märkt någon specifik skillnad kring psykisk ohälsa sett
ur ett genusperspektiv?

Flickorna syns inte lika mycket som pojkarna! Jag tror att både flickor och pojkar kan
må lika dåligt men de visar det på lite olika sätt. Jag tror och vet av erfarenhet att
flickornas beteenden inte uppmärksammas på samma sätt som pojkarnas. De är
självdestruktiva på ett annat sätt! Kanske inte heller så ofta utåtagerande.

Vad borde samhället göra för att motverka ökningen av psykisk ohälsa hos
unga tjejer?

Kunskap, förståelse, tid, skapa tillit, ge strategier, inge framtidshopp, grupper där
man diskuterar samhällets krav på hur man skall se ut, lyckas mm mm, använda sig
av olika övningar, drama, samtala, kuratorer som finns tillgängliga och inte bara
handleder och jobbar övergripande, i samråd med den unge ha bra kontakt med
föräldrarna/behöver kopplas på! Öppna upp för samtal och samarbeta nära med
elevhälsan! Ett skolsystem och pedagoger som samarbetar då det gäller
kunskapsprov d v s tid mellan bl a olika prov.
Det behövs en lättillgänglig öppen verksamhet mellan skola, BUP och socialtjänst
som inte behöver ha långa remisstider, eller endast hjälp på bistånd utan en
verksamhet utanför skolan. En verksamhet som har både gruppverksamheter och
individuella samtal och kontakter med föräldrar. Där du kan gå upp och ringa på
dörren utan några hinder och gatekeepers!
Där det finns ett välkomnande bemötande och du träffar en förstående, kunnig
medmänniska! Med en varm inbjudande miljö! Gäller både pojkar och flickor!
Uppsökande verksamhet!

TRE SNABBA
1. Beskriv psykisk ohälsa med tre ord
ingen framtidstro, ev destruktivt beteende, ensamhetskänsla

2. Har du några tips till barn och ungdomar som vill förbättra sin psykiska hälsa?
Samtala med någon förtroendefull vuxen, var inte rädd för att få hjälp!
Gör saker som du mår bra av t ex dansa, läs, skriv ,gå i skogen, se en film, lyssna på
musik, det är bara du som vet vad du kan må bra av.. gör det som gör dig lite glad
och där du kan hämta kraft! Du går i skolan för din egen skull inte för andras, inte för
lärarens och inte för att jämföra dig med andra elever!
Du är värdefull som du är! Det är inte prestationen som är viktig!
Umgås med människor som ger dig kraft..inte tar din kraft!
Sätt upp ett litet mål, ta sedan små små steg och beröm dig själv när du lyckats med
ett litet steg.

3. Vad kan skolan göra för att ta bort stigmat kring psykisk ohälsa?
Vi måste prata om psykisk ohälsa, att det blir naturligt! Jag tror inte det finns någon ung
människa som inte någon gång känt ohälsa! Våga prata det blir inte värre av att prata
om psykisk ohälsa, använd bilder, dramaövningar, diskutera. T ex kan skolsköterskan
och kuratorn ha en brevlåda där elever kan lägga brev om de inte mår bra, de kan i sin
tur kontaktas!! Skolpersonal måste få mer kunskap, t ex en elev som mår väldigt dåligt
kan inte prestera i skolan, kräver skolan det blir det ännu värre. Sätt in specialpedagog
så eleven får anpassat material och tid. Specialpedagog, kurator och skolsköterska och
ev skolpsykolog måste samarbeta. Det behövs arbete på individnivå, gruppnivå och i
skolmiljön! 

Det finns så otroligt mycket att samtala om angående de frågeställningar som jag har
försökt besvara så kortfattat som möjligt, inte lätt!

Agneta Rönn

tjejjouren

Tjejjouren Olivia är en ideell förening som jobbar i feministisk anda för att motverka fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och socialt våld som riktas mot tjejer. Hos oss kan alla tjejer  vända sig oavsett religion, livsåskådning, ursprung, nationalitet och sexuell läggning. Du som definierar dig som tjej och är 10 år fyllda är välkommen att höra av dig till oss med allt mellan himmel och jord. På måndagar har vi öppet vår stödchatt mellan klockan 18:00-20:00. Vi jobbar för att stärka tjejers identitet, självkänsla och självförtroende. Tjejjouren Olivia har funnits sedan år 2000 och drivs av cirka 10 ideella jourtjejer som är mellan 15 till 30 år gamla. På tjejjouren Olivia finns det jourtjejer som du kan chatta, maila och prata i telefon med. På jouren så stöttar vi varandra och de tjejer som kontaktar oss eller bara kommer förbi och tar en fika.

Under år 2019 kommer vi utveckla vår verksamhet vilket bland annat innebär att vi kommer ha öppet chatten mer, anordna aktiviteter riktade till tjejer samt finnas med i profesionella nätverk för att se till att tjejers röster och behov blir prioriterade.

Tjejjouren Olivia finns i Lerum och är 1 av 60 tjejjourer i Sverige. Tjejjouren Olivia samarbetar med Kvinnojouren Olivia och är medlem i ROKS, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

Våra främsta mål är:
– att stärka tjejers självförtroende
– att tjejer som kontaktar oss skall känna sig trygga
– att underlätta kontakten med myndigheter
– att kämpa för tjejers rätt till sin egen kropp och sexualitet

Vi i tjejjouren:
– vänder oss till tjejer
– har tystnadsplikt
– står på din sida

Du:
– kan vara anonym
– berättar bara det du vill
– är inte ensam
– kan kontakta oss

Välkommen att höra av dig till oss via chatten eller ta en fika med oss i våra lokaler på måndagar mellan klockan 18:00-20:00.
Vill du bli medlem och stötta vår verksamhet eller själv bli jourtjej så är du varmt välkommen att kontakta oss!

Hemsida: https://tjejjouren.se/Olivia
Mejl: tjejjourenolivia@gmail.com
https://tjejjouren.se/olivia/tjejguiden – Här finns texter samlade kring olika ämnen som unga tjejer kan finna intressanta.

Statestik:
Under år 2017 har vi haft 133 unika chatter, två  stödsökanden som vi har träffat på stödsamtal och 25 mejlkonversationer med unika stödsökanden.

Vitalis

E-HÄLSA SOM VERKTYG I KAMPEN MOT PSYKISK OHÄLSA – VITALIS 2018

På Svenska Mässan i Göteborg, vid knutpunkten korsvägen och mittemot Liseberg, tar P.O.M med dig bakom kulisserna på Nordens största e-hälso möte: Vitalis.

I den stora utställningshallen samlades 24-26 april i år 197 utställare; allt från framtidens digitaliserade sjukhusrum, robotar och appar samverkade i en varm och inspirerande miljö. För som Nordens ledande konferens och mässa kring eHälsa och framtidens vård och omsorg, samlar Vitalis 4500 representanter från akademier, industri, landsting, kommun och privata vårdgivare i syfte att erbjuda erfarenhetsutbyte och inspiration.

På tapeten under årets mässa var så klart Vision eHälsa 2025; en vision som innebär att Sverige år 2025 ska vara bäst i världen på att använda både digitaliseringens och e-hälsans möjligheter. Visionen har som syfte att underlätta för människor att få bra och jämlik hälsa och stärka människors egna resurser för ökad självständighet och delaktighet i samhället. Visionen var också något som Annika Strandhäll, socialminister, nämnde när hon höll sitt invigningstal:

”Vi har satt upp ett ambitiöst mål med eHälsovisionen 2025. Vi har nästan 100 procent digitala journaler och nästan lika hög andel digitala recept. Vi har kvalitetsregister med en mängd data, vitala för forskning och utveckling. Samtidigt används faxapparater flitigt. Patientjournaler printas fortfarande ut. Det är, ärligt talat, absurt. Och ett större hot mot vår personliga integritet än den digitala utvecklingen.”

En annan växande utveckling hittade P.O.M i Vitalis Konferensrum A5: det område på Vitalis där en mängd seminarium om psykisk ohälsa tog plats. Här presenterade Lotta Bergman (utredare och projektledare på Inera) förslag på en digital samverkansplattform för sjukskrivna och dess möjligheter och utmaningar. Bergman följdes av Annika Davidsson och Karin Lindström (projektledare för Uppdrag Psykisk hälsa vid SKL) som lyfte frågan och presenterade förslag på en digital lösning för samordnad individuell plan (SIP). En genomgång av hur digital vård kan användas för personer med insomningssvårigheter samt hur bristande konkreta behandlingsformer det finns för desamma fick vi sedan av Mikael Mide (Leg. Psykolog och projektledare på ePsykiatrienheten vid Sahlgrenska universitetssjukhus) innan Ulla Karilampi tog vid och berättade den intressanta bakgrundshistorien till och funktionen med MoodMapper; en innovativ svensk mobilapp som möjliggör registrering av bärarens digitala användningsmönster i realtid.Från Center for Telepsychiatry (Danmark) välkomnades sedan Anders Meinart (Medicinsk chef för psykiatrin i region Syddanmark), som presenterade hur just telepsykiatri visat stor potential som en del av behandlingen av patienter med ångest innan lunchen dukades upp av Vitalis effektiva och trevliga personal. Vid lunchen fick vi och resten av deltagarna också chansen att mingla, knyta kontakter och utbyta erfarenheter med varandra i det trevliga och luftiga lunch områdena.

Med god (och efter matpreferenser anpassade) lunch och kaffe i magen, vände sig P.O.M återigen till A5’s inbjudande konferensrum för att ta del av ytterligare intressanta seminarier. Först ut var Maria Waller (Utvecklingsledare,Landstinget i Värmland) och

Olga Sabirova Höjerström (Tjänstedesigner, Landstinget i Värmland/Experio Lab) som pratade om www.hurmardu.nu , en hemsida som finns till för att det ska bli lättare att komma i kontakt med första linjen unga (en mottagning för unga med psykisk ohälsa). Seminariet följdes av flera presentationer kring erfarenheter av den nya behandlingsformen som Stöd och behandling via 1177 Vårdguiden erbjuder. Jonas Nejderyd (Psykolog, Psykiatriska mottagningen, Sandviken i region Gävle) beskrev hur stöd och behandling via nätet kan fungera som komplement till KBT-baserad gruppbehandling för bipolär sjukdom, Carina Jagerstål (IT-Samordnare vid Rehabkliniken på Hallands sjukhus) pratade om stöd och behandling via nätet för patienter i behov av smärtrehabilitering och Kerstin Annerborn (Enhetschef för eStöd, beroendecentrum i Stockholm) beskrev olika sätt att bedriva stöd och behandling via nätet inom beroendecentrum. Seminarieserien om psykisk ohälsa avslutades sedan med att Lena Lindsten (leg. psykolog verksam i Region Jönköpings län) och Maria Heiver (leg psykolog och enhetschef i Region Jönköpings län) berättade om Region Jönköpings läns satsning på att erbjuda internetförmedlad behandling mot psykisk ohälsa via primärvården.

Det är dock inte enbart genom seminarium som psykisk ohälsa uppmärksammas på Vitalis, när P.O.M pratar med mässdeltagare på utställningsplatsen blir det märkbart hur också psykisk ohälsa är en stor del av det arbete som utställarnas olika tjänster utför:  “För oss är det en jätte viktig målgrupp att nå, och kunna hjälpa!”, säger Henrik Kangroo verksamhetschef och överläkare på Min Doktor, en digital vårdtjänst. Också utvecklare av digitala tjänster påpekar hur de hjälpt till att ta fram digitaliserad hjälp för organisationer som arbetar för människor i psykisk ohälsa: “Vi utvecklar bland annat stödchatt och andra kommunikationslösningar för organisationer som arbetar med personer i psykisk ohälsa” säger en medarbetare på Aurora Innovation och påpekar att sådana kommunikationer måste fungera felfritt när det handlar om just psykisk ohälsa: “brister vår kommunikationslösning så kan det ju få oerhörda konsekvenser, därför är vi noga med att alltid ta fram hållbara och trygga lösningar anpassade efter kundens verksamhetsområde”.

Kommunikationen mellan Vitalis och området psykisk ohälsa, är däremot något som P.O.M kommit fram till fungerar helt utan uppkopplings svårigheter. Det breda utbudet av seminarier och de kontakter som knyts under utställartaket, möjliggör för kompetensutveckling och att fler innovativa och lösningskraftiga projekt bildas mellan viktiga samhällsaktörer. Projekt som i sin tur kan bidra till att öka kunskapen om eHälsa och psykisk ohälsa, och göra att än fler verktyg utvecklas och görs tillgängliga.

Kanske är det som utställare vi kommer tillbaka till Vitalis nästa år, med en ny och högröstad  P.O.Mofon – redo att användas av just dig för att göra din röst hörd!

Mikael

MIKAEL LANDÉN är professor i psykiatri
vid Göteborgs universitet och gästprofessor
vid Karolinska institutet i Stockholm.
Hans forskning rör främst bipolära syndrom.
Han är även kliniskt verksam vid en enhet som
är specialiserad på bipolära syndrom

Du forskar ju bland annat om bipolär sjukdom; berätta gärna om din forskning.
Vi bedriver forskning på tre nivåer. För det första gör vi patientnära studier. Vi
undersöker noggrant personer som utreds för bipolär sjukdom. Sedan följer vi
upp personerna efter flera år. Syftet är att förstå hur sjukdomen utvecklar sig
på lång sikt och att förstå vilka faktorer som är kopplade till god respektive
dålig prognos. För det andra gör vi studier för att belysa betydelsen av ärftliga
faktorer och miljöfaktorer. Då behöver vi större studier och kontaktar personer
som har diagnosen bipolär sjukdom och ber dem svara på frågor och lämna
blod. Genetiska varianter hos personer med bipolär sjukdom jämförs sedan
med kontrollpersoner. För det tredje gör vi registerstudier. Då använder vi
avidentifierade data från nationella register. Vi kan exempelvis undersöka
vilka effekter och biverkningar läkemedel har i den kliniska verkligheten (till
skillnad från i hårt kontrollerade kliniska prövningar)

Vad är det som gjort och gör att du intresserar dig för just bipolär sjukdom i din
forskning?
Intresset för just bipolär sjukdom väcktes under min postdoc tid i USA. Jag
tillbringade 2002-2003 i Pittsburgh och arbetade i ett stort bipolärprojekt
tillsammans med experter i fältet. När jag kom tillbaka till Sverige startade jag
2005 en forskningsstudie – S:t Göranprojektet – på en mottagning som var
specialiserad på bipolär sjukdom. Det projektet pågår fortfarande.

Finns det idag brist på kunskap och metoder för bipolär sjukdom? Eller handlar det snarare om att utveckla de kunskaper och metoder som redan finns?
Både ock. Vi får vara tacksamma för tidigare forskning som gett oss de
behandlingar som finns och som är till stor hjälp. Där handlar det om att
förfina behandlingarna så att effekterna maximeras och biverkningarna
minimeras. Det handlar också om att ge rätt behandling till rätt person. Där är
diagnosen förstås helt central, men vi skulle behöva mer ledtrådar till varför
en person mår bra av en viss behandling men sämre på en annan. Men vi
kan också konstatera att den mest effektiva behandlingen för bipolär sjukdom
– litium – delvis upptäcktes av en slump 1949. Även andra preparat vi
använder har upptäcks mer eller mindre slumpartat och inte baserat på en
kunskap om vad sjukdomen beror på. Eftersom vi inte vet den exakta
sjukdomsmekanismen för bipolär sjukdom så har det varit svårt att utveckla
nya läkemedel. Där är kunskapsluckan stor.

Är den kunskap som existerar utbredd i samhället? Finns det exempelvis kunskap på vårdcentraler, inom skolan och andra enheter?
Jag är nog inte rätt person att svara på detta egentligen. Men vi ser att vi får
många välmotiverade frågor från primärvård, men det är också svårt för
lekmän att skilja mellan humörsvängningar av annan orsak och de
funktionshindrande episoder av mani och depression som kännetecknar
bipolär sjukdom. Men helt klart har kunskapen om bipolär sjukdom ökad på
senare år. Detta kan dock ha en baksida också: det finns risk att man
diagnosticerar tillstånd som egentligen handlar om något annat, eller ibland
inte skall behandlas alls.

En del av din pågående forskning är ju STANLEY- studien; vad handlar den om?
Det är främst en studie för att studera ärftliga faktorers betydelse. Vi vet redan
att ärftligheten har stor betydelse för om man utvecklar sjukdomen eller ej.
Däremot har det varit svårt att slå fast vilka genvarianter som orsakar
sjukdomen. Det är syftet med Stanleystudien.

Vad är det förväntade resultatet av STANLEY- studien?
Syftet är att identifiera genvarianter som ökar risken för bipolär sjukdom.
Detta är viktigt för det kan ge oss information om vad som orsakar
sjukdomen. Och den kunskapen måste vi ha för att kunna ta fram
behandlingar som är riktade mot orsaken till sjukdomen.

Syftet med STANLEY-studien är ju att försöka identifiera gener och miljöfaktorer som ökar risken att insjukna i bipolär sjukdom, vad vet vi inom det området idag?
Vi vet som sagt att ärftlighet är den mest betydande riskfaktorn för att
utveckla bipolär sjukdom. Det finns också några säkerställda genetiska
varianter som ökar risken. Men dessa är vanliga varianter, vilket innebär att
det finns många som har dem som inte får bipolär sjukdom. Det finns därför
inget genetiskt test man kan ta för att se om man har bipolär sjukdom. Vi vet
också att de genetiska riskfaktorerna delvis överlappar med depression och
delvis med schizofreni. Vissa genetiska varianter verkar öka risken för att få
en psykiatrisk sjukdom generellt. Men det finns också klara skillnader där
man hittar förändringar vid tex schizofreni som man inte ser vid bipolär
sjukdom. En annan lärdom är att det hittills inte kommit fram några resultat
som pekar på ’en genvariant = en sjukdom’. Fynden tyder snarare på att det
finns många – förmodligen hundratals – genvarianter som var för sig ökar
risken en liten del. Det är den samlade mängden av riskvarianter som verkar
öka risken.

Om en fått diagnosen bipolär sjukdom – vilka verktyg finns det då för den personen att tillgå från vårdens hål?
Först och främst diagnosen. Det är viktigt att verkligen utreda om det är
bipolär sjukdom det rör sig om. När diagnosen är säkerställd så är grunden i
behandlingen så kallade stämningsstabiliserande läkemedel. Det vanligaste,
mest effektiva och bäst beprövade är litium. Men det finns andra alternativ.
Patientutbildning är viktigt och har visat sig kunna minska insjuknande. Det
innebär att man får lära sig om sjukdomen, behandlingen, möjligheten att
förebygga och ingripa tidigt för att förhindra sjukdomsskov. Det är viktigt att
man har tillgång till ganska snabb hjälp eftersom målet är att sätta in
behandling så tidigt som möjligt i sjukdomsskov. Slutligen finns det ibland
behov för specifika psykologiska behandlingar för relaterade psykologiska
problem.

Ser du någon särskild trend inom diagnosen bipolär sjukdom ur ett genusperspektiv?
Bipolär sjukdom sägs ofta vara lika vanlig hos kvinnor som män. Men vi ser
alltid en viss övervikt för kvinnor i våra studier. Det är oklart vad det beror på.
Vad gäller genetiken har vi inte sett att några varianter skulle vara mer
betydelsefulla för endera könet. Vi har undersökt behandlingar som ges till
kvinnor och män med bipolär sjukdom. Det är mycket vanligare att kvinnor får
psykologisk behandling. Kvinnor får över huvud taget mer av de flesta
behandlingar som ges vid bipolär sjukdom utom litium. Vi vet inte varför. Man
kan spekulera i att kvinnor i ökad grad önskar psykologisk behandling, men
en annan möjlighet är att kvinnor i högre grad blir erbjudna behandlingen.
Slutligen kan det vara så att behandlare tycker sig se att kvinnor skulle svara
bättre på psykologisk behandling än män, men det är i så fall ingen
vetenskapligt visad kunskap. Det finns vissa könsaspekter man måste ta
hänsyn till. Vissa läkemedel kan vara fosterskadande och bör inte ges till
kvinnor i fertil ålder. Men för övrigt skiljer sig inte behandlingen åt.

Vad behöver samhället göra för att bättre inkludera personer med bipolär sjukdom?
Det finns fortfarande ett stigma förknippat med psykisk sjukdom även om det
är enormt mycket bättre – helt ojämförbart – med hur det var för bara 100 år
sedan. Jag tror inte det är förändringar på samhällsnivån som skall till. Mer
information till berörda arbetsgivare, lärosäten och Försäkringskassa. Det
viktiga är dels att förstå att man kan fungera helt normalt under decennier om
behandlingen fungerar. Men också en förståelse för att anpassningar i tex
yrkeslivet kan behövas. Skiftarbete eller väldigt oregelbunden
arbetsbelastning är olämpligt. Slutligen att det kan ta lång tid att återhämta sig
från ett sjukdomsskov: Även om man inte är kliniskt deprmierad eller manisk
kan man fortfarande ha koncentrationssvårigheter, och inte fungera optimalt.
Det kan ta månader, ibland upp till något år, att återhämta sig och dessa
svårigheter syns inte alltid utanpå.

TRE SNABBA:
1. Beskriv bipolärsjukdom med tre ord
Episodiska extrema stämningslägesförskjutningar

2. Har du några tips till personer som har bipolärsjukdom?
Lev som Skalman i Bamse. En ät-och-sovklocka med tydligt reglerade rutiner
som går före allt annat.

3. Vad anser du att samhället behöver göra för att motverka trenden av att fler unga
tjejer och kvinnor faller in i psykisk ohälsa?

Det går inte att svara snabbt på. Det är en mycket sammansatt fråga. Hur
skall vi ens veta att det föreligger en ökning? Antalet personer som får hjälp
inom barn- och ungdomspsykiatrin har visserligen ökat. Men detta kan betyda
att vården tidigare var underdimensionerad men nu kan möta det verkliga
behovet. Det är ju i så fall positivt. Det kan också betyda att det psykiatriska
stigmat har minskat och att tröskeln för att söka vår i psykiatrin har minskat.
Personerna som nu får hjälp i psykiatrin kanske tidigare fick hjälp någon
annanstans, eller ingen hjälp alls. Det vore också positivt. Man måste också
funder över om tröskeln för att söka psykiatrisk hjälp har sjunkit för lågt. Det
kan vara svårt att draga gränsen för vilka livskriser eller andra psykiska svackor som självläker och vilka som behöver professionell hjälp. Vad gäller
allvarligare psykisk sjukdom ses inte samma ökning. Schizofreni har inte ökat.
Bipolär sjukdom har ökat något men det förklaras bättre av ökad observans
och diagnostik än en verklig ökning av tillståndet. ADHD har ökat, men det
beror på att behandlingen – som tidigare var strängt reglerad och begränsat
till vissa läkare – har tillgängliggjorts och informationen i samhället har varit
massiv. Det finns inte skäl att tro att det skett en verklig ökning av ADHD i
befolkningen. Självmorden hos unga har inte ökat. De flesta larmrapporter på
området bygger på enkätundersökningar som skickas till unga. Det finns
många faktorer som påverkar hur sådana enkäter besvaras och man måste
vara försiktig i tolkning av tidstrender. Så det första man bör göra är att ha en
mer kritisk tolkning av larmrapporterna och så noga som möjligt tänka igenom
möjliga förklaringsmodeller. Efter att detta är gjort – det är inte gjort som jag
ser det – finns det självklart alltid skäl att minska lidandet.

Min personliga reflektion är att alltmer av invånarnas liv är någon annans
ansvar: samhällets, strukturernas, vårdens, skolans, arbetsgivarens. Din ger
uttryck för denna föreställning: Du frågar inte vad personerna kan göra själva
för att förbättra sin hälsa, utan vad samhället kan göra. Om man drabbas av
bipolär sjukdom eller schizofreni behöver vi en tillgänglig offentlig vård som
fungerar och kan ge behandling som vi vet fungerar. Om man däremot har
ont i magen för att det är prov och läxor i skolan är det inte självklart en
psykiatrisk fråga. Att prioritera mellan läxor och fritidsaktiviteter kan vara
frågor som bäst löses i familjen och måste inte endast vara en fråga för
’samhället’. Att vända trenden mot att ansvaret för vårt välmående ligger hos
myndigheter och ’samhället’ till ett personligt ansvar som ger egenmakt och
kontroll över sitt eget liv vore ett första bra steg. Men ’samhället’ har förstås
avgörande betydelse för människors livskvalitet så frågan är inte orimlig. En
annan personlig reflektion är att målet att så många som möjligt skall
genomföra långa teoretiska studier har fått för stort företräde i
utbildningsväsendet. Målet kan inte vara att alla skall genomgå långa
teoretiska universitetsstudier. För då kommer de personer som inte vill eller
som inte har resurser för att klara detta att ’må dåligt’ eftersom de stressas av
rädslan att misslyckas. Vi måste se till att det finns en plats för alla i skolan
och att samhället värderar varje människa efter hennes förmågor, inte efter
om man klarar teoretiska studier. Varje människa måste kunna få bidraga och
känna sig nöjd med sitt bidrag utifrån sina egna förutsättningar och inte
pressas till något som politiker tycker är eftersträvansvärt.