Marieövningar

Mindfulness kan hjälpa även här än hur bisarrt det låter, det är lätt att fastna i tankar om att “allt bara borde fungera och systemet suger, politikerna gör inte sitt jobb”. Jag är också i den snurrande processen av irritation och frustration ibland.

Men.

Du ska få mina bästa tips inför VÅRD numret. Inte speciellt enkla instruktioner och relativt utmanande – men väl värda att läsa och i största möjliga mån testa.

Sov. Sömn. 
Inför alla moment i ditt liv, men speciellt i de viktiga så som ett möte med läkare kan vara – behöver du all energi du kan uppbåda. Utvilad i största möjliga utsträckning är så innerligt viktigt. Jag kan inte betona det nog. Vi med psykisk ohälsa har ofta kroniska bekymmer med sömn och svårt att få till tillräckligt med många timmar för att någonsin känna oss utvilade – sikta lägre. Sikta på att lyckas vila en extra timme på förmiddagen om du kan. Ta kvällspromenader runt kvarteret för nytt syre till hjärnan, eller bara öppna ett fönster för tre andetag. Hitta en lagom dos för dig av sömntabletter, du gör vad som krävs för vad Du behöver. Sömn, är livsviktigt för att vi ska fungera. Jag vet. För jag har sovit väldigt lite i många år, trots småbarn i dagens nutid så sover jag bättre än någonsin och känner mig högfungerande i de flesta situationer. Så, vad kan du göra för att sova bättre? Och kan du börja Nu?

Avslutningsvis, jag är fullt medveten om vad jag ber Dig att Be Dig själv om, för det är så här jag överlevt de senaste fem åren i olika läkar möten. Mitt i ångest. Panik. Frustration. Övningarna är inga enkla tre stegs punkter och kommer inte bli, de är precis lika omständiga att ta in som vården är att ta sig ur. Jag tror på dem. Jag tror på dig. Du fixar det här. Lovar.

Marie

Sökte hjälp på akuten första gången när jag var nitton med anledning av intensiva och svåra bröstsmärtor. I fyra års tid åkte jag in och ut på sjukhuset i Sundsvall utan att någonsin få ett svar på varför det ibland var svårt att andas och gjorde tryckande ont. De behandlade mig som om jag var hypokondrisk. Jag blev tjugotre innan någon satte en diagnos och förklarade symptomen. Ångest. Panikångest. Bipolär.

Länge var jag arg på läkare som aldrig frågat, på personal som inte undrade varför jag inte visste vad ångest var. Ingen pratade om psyket. Arg på att ingen tog ansvar för all den tid jag tappat med mig själv. Maktlös inför det faktum att jag sökt hjälp otaliga gånger men blivit bemött med oförståelse, höjda ögonbryn och suckar. Visste inte att akutpsyk fanns. Det hade bara krävts EN som förklarat om ångest så hade massor av resurser, känslor och tid sparats in istället för att skicka en tydligt ovetandes tjej runt omkring på akuten för diverse undersökningar innan de alltid skickade hem mig. Utan en förklaring.

Igenom åren har kuratorer brutit ihop av gråt när jag återberättat delar av min livshistoria, den första redan när jag var fjorton. Frågat mig hur jag orkar, orkat – trots att DE ska vara de som vägleder. Inte heller där hörde jag någonsin talas om ordet ångest trots att jag kom i kontakt med kuratorer tidigt. Fler än ett tiotal kontaktpersoner har jag duperat igenom tonåren för att slippa prata om de egentliga problemen, snackat skit om vården och sagt att det finns ingen som fattar någonting. Arg. Arg på alla.

Har mött några bra läkare. Två fantastiska psykologer. Och mött många riktigt usla.
Igenom allt finns det i nutid någonting jag valt att aktivt göra för min egen skull oavsett vad som i historien utspelat sig, jag förlåter. Går vidare. Accepterar vad som varit utan att för den delen godkänna obalansen inom vården.

Du kommer i möten med läkare, vårdpersonal, kuratorer, psykologer och skötare alltid stöta på personer som inte möter upp dina eller några krav alls på vad du önskar att de skulle kunna göra för dig eller vara för dig. De kommer inte alltid kunna ge den korrekta eller bästa hjälpen och de kommer missförstå. Ja. De är människor, en del borde byta yrke, jag vet. Men om fallet inte är så, utan du möter en korkboll till läkare, hur ska du göra då?

Där. Där är mindfulness ett fantastiskt verktyg för att inte få panik och spela upp tusen skräckscenarion om utebliven sjukpenning, återgång till arbete osv. Du behöver behålla ditt lugn, för att kunna prata för dig själv och se klart vad ditt nästa steg är.

Jag har fått den hjälp jag behöver de senaste åren igenom att behålla lugnet och konstant överförklara min situation för de jag möter som blir ansvariga för att min vardag ska fungera, ändå har det blivit fel. Återgick till arbetet så sent som hösten 2017 alldeles för tidigt efter att det skar sig med läkarens ord och försäkringskassans.Fick inga alternativ. Var tvungen att finna en väg att orka, trots att min stressreaktion ännu inte var läkt. Eftersom jag arbetar som personlig assistent var det av största vikt att jag är närvarande och frisk, allt annat är uteslutet. Därför blev jag tvungen att helt lära mig släppa taget om ilskan och besvikelsen på vården/omsorgen, bara fokusera på min rehabilitering. Jag hann tillbaka i två månader, innan kroppen sa stopp igen – fast denna gång pga gravid symptom som foglossning.

Det är en annan historia, men även där har det krävts att jag i fem månader behållit lugnet för att få rätten till att vara sjukskriven.