5:natali2

Utdrag ur min dagbok – 05/10/2017
Det är asjobbigt att känna sig tom, uppgiven, meningslös. Som att framtiden är något
jobbigt. Jag som alltid såg fram emot framtiden och nya möjligheter. Är det såhär det ska
vara nu? Ska jag må såhär för alltid? Jag åkte till Grekland för en månads avkoppling,
bort från Sverige och all jävla prestationshets och ”hur mår du, lilla gumman?”, men jag
har bara mått piss sedan jag kom hit.

Majoriteten av dagarna har varit dåliga dagar. Idag vaknade jag 08.15 och gick inte upp
ur sängen fören 12.15. Ville inte stiga upp och göra saker. Läste ”Flickan och Skulden”
istället och scrollade IG som jag oftast för mycket nu. Känner mig inte ens uttråkad. Bara
jävligt tom.

5:natali1

Utdrag ur min dagbok – 02/10/2017
Jag är sjuk, men jag försöker förmildra det mot Rasmus genom att säga att jag ”vill”
komma tillbaka och jobba, att jag hoppas komma tillbaka snabbt. Hoppas kan jag ju göra,
men jag har förstått (äntligen) att det kommer inte gå snabbt. Idag har det gått mer eller
mindre exakt sex månader sedan jag arbetade min sista dag på xxx. Kommer saker
förändras (eller har det förändrats?), kommer det finnas förståelse – på riktigt – för min
situation? Kommer mina chefer och kollegor ha tålamod och vänta på att jag kommer bli
frisk igen? Vad är Rasmus förväntningar? Vad är mina förväntningar på honom?

Jag är så jävla trött på att vara orolig och fundersam över hela arbetssituationen innan
jag ens skrivit på min anställning – för andra gången! Borde det vara såhär ens?

(Texten innehåller pseudonymer).

 

5:maria

Med bekräftelse som drivkraft – en text om utbrändhet

Ditt värde sitter inte i vad du gör, hur mycket du gör eller hur ofta du orkar göra det.
Du behöver inte prestera någonting för att bli älskad.
Du förtjänar att vara lycklig.

Känns det som självklarheter? Då är jag uppriktigt glad för din skull.
Jag har upprepat dessa självklarheter för mig själv många gånger det senaste året. Till en början trodde jag inte
på dem och ibland har jag fortfarande svårt att tro att de gäller även för mig, trots att jag vet att det gäller för alla
andra.

Undrar du vad det här har med utbrändhet att göra? Det har allt med min utbrändhet att göra. Jag vill berätta om
hur denna sjukdom handlar lika mycket om inre som yttre påfrestningar och hur viktigt det är att förstå att det ofta
finns bakomliggande orsaker till en persons agerande.

Jag såg aldrig utbrändhet som något jag skulle kunna ligga i riskzonen för. Jag gillade mitt liv och den jag var
väldigt mycket. Jag var stolt över min fulltecknade kalender och alla mina projekt. Jag har alltid varit en
högpresterare: snabb, effektiv, brant inlärningskurva och alltid i behov av nya utmaningar. Det är saker jag alltid
gillat med mig själv och fortfarande gör.

Jag strävade inte efter att göra karriär eller få det bättre materiellt. Jag har aldrig brytt mig om att tjäna massvis
med pengar eller statussymboler, inget av det var min drivkraft och jag förknippade dumt nog utbrändhet med
den slags stress som har mer med det yttre att göra, som dåliga arbetstider och hög arbetsbelastning, utan att
förstå att det yttre ofta sitter hårt hårt förankrat i människors inre. Okunskap helt enkelt.

Min drivkraft?
Bekräftelse.

För mig har det handlat om självkänslan, den jag aldrig haft, och om strategier för att få känna mig värdefull och
älskad trots att jag alltid sett mig själv som dålig, misslyckad och värdelös. Det förstod jag inte innan jag blev sjuk
men det blev tydligt när jag började gå hos en psykolog. Jag hade under väldigt lång tid lagt hela mitt värde i
mina prestationer, inte i den jag var utan i vad jag fick gjort och den bekräftelse jag fick när jag gjorde något som
andra tyckte var bra. När utbrändheten sedan slog undan benen på mig föll jag pladask rakt ner i en avgrund
även kallad depression.

Det skedda långsamt, inte med buller och brak som en kan tro när man använder uttrycket ’’gå in väggen’’. Jag
har efteråt konstaterat att pressen började bli för stor hösten 2015. Jag sökte hjälp våren 2017. Det var inte

förrän jag tappade minnet, inte längre kunde hitta orden när jag pratade och inte hade lust att gå upp ur sängen
som jag började tänka i banor som att jag skulle kunna vara sjuk. Jag var alltid arg men det var inte förrän jag en
dag exploderade i ilska framför min treåring när han bad mig om ost till sin smörgås som jag förstod att jag
behövde söka hjälp.

Det var en stor besvikelse. Det är svårt att klä i ord, framförallt såg jag det först som ett misslyckande. Det enda
jag trodde att jag var bra på, att prestera och få saker gjort, gjorde mig sjuk. Jag hade inte längre en aning om
vem jag var. Det tog över två månader innan jag ens kunde acceptera mitt tillstånd och att jag var i akut behov av
vila. Bara vila. Inte prestera, inte göra. Bara vara. Då kom ångesten. Helt plötsligt var jag ofrivilligt inaktiv och
oproduktiv och därmed för mig själv också helt värdelös.

När min utmattning var som svårast hade jag en önskan som var starkare än alla andra, större än den att bli
frisk. Det enda jag ville var att få känna mig som mig själv igen. Den där ambitiösa starka tjejen som oavsett vad
alltid hade klarat sig själv och minsann alltid visat världen var hon gick för. Var det någon som skulle kunna fixa
det här och bli frisk igen, snabbt och effektivt, så var det hon. Till slut insåg jag, med stor sorg, att den jag en
gång varit var någon jag aldrig någonsin skulle kunna gå tillbaka till. Vad jag behövde var att sluta med allt, alla
projekt, alla mål, krav och måsten och börja älska mig själv istället. En utmaning logiskt tänkande och
projektplaner inte kunde lösa.

Det tog tid att komma hit, att sitta här och skriva om min utbrändhet i dåtid, som något jag nu ser som ett avslutat
kapitel även om jag kommer få leva med konsekvenserna av utmattningssyndrom länge till. Men jag är glad att
jag är här. Jag kommer aldrig känna mig glad över att jag blev sjuk, det önskar jag ingen, men jag är otroligt glad
över att jag är så mycket starkare och friskare psykiskt nu än då. Jag vet att mitt värde är det samma oavsett vad
jag gör.

Stress och svåra påfrestningar kommer inte bara utifrån och det kommer inte bara från arbetslivet. Stress kan
också komma inifrån beroende på vilka krav och förväntningar vi ställer på oss själva och hur hårt vi sedan
klandrar oss själv när vi inte tycker att vi lyckas leva upp till bilden av dem vi tror vi måste vara. Ofta tar sig de
inre konflikterna uttryck i beteenden och prioriteringar som på lång sikt kan vara skadliga. Det handlar också om
stora omställningar i livet och nya förutsättningar där gamla strategier inte längre fungerar.

Det är svårt, kanske till och med omöjligt, att själv se vilka beteenden eller livssituationer som kan ha en negativ
påverkan på vår hälsa beroende på hur vi är förmögna att hantera dem. Därför tror jag det är viktigt att vi delar
med oss av våra erfarenheter för att göra det lättare att se varningssignalerna i tid och öka förståelsen för
stressrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa.

Jag tror det är speciellt viktigt att vi kvinnor visar varandra stöd och att ingens liv är en dans på rosor, varken inåt
eller utåt, oavsett livssituation. Eller så kanske det är just vad det är, bara det att vi håller god min trots att
taggarna sticker oss i fötterna tills vi blöder.

Vi måste kunna prata om hur vi mår och känner. För allt det jag nu berättat för dig talade jag aldrig om med
någon. Inte förrän jag satt i en stol vid ett bord med ett paket pappersnäsdukar framför mig och en man med
mycket bekymrad uppsyn.
Så kom ihåg.

Ditt värde sitter inte i vad du gör, hur mycket du gör eller hur ofta du orkar göra det.
Du behöver inte prestera någonting för att bli älskad.
Du förtjänar att vara lycklig.

Av Maria Bengtsdotter Silva för Page of Mind.

5:cassandra

Utbränd utan diagnos – Cassandra Nicoletti

När jag scrollar runt på sociala medier och internet hittar jag oändligt mycket att läsa om
psykisk ohälsa. Att det är vanligare än man tror, att svenskar aldrig mått så psykiskt dåligt
som idag och att många, många är sjukskrivna på grund av att de är utbrända, eller har
drabbats av utmattningssyndrom, som det så fint heter. Men för att få lov att sjukskriva sig
för något mer långvarigt än en förkylning, exempelvis utbrändhet, måste man mig veterligen
träffa en läkare som kan ställa en diagnos och sätta en signatur på något viktigt papper
innan man kanske, kanske kan pusta ut en aning och påbörja sin återhämtning hemma från
jobbet. Men vad händer om man aldrig får en diagnos för den där sjukdomen som är mer
långvarig än en förkylning – och som framförallt är mer utmattande? Jo, det som händer då
är att man befinner sig i samma situation som mig – utbränd utan diagnos. Men hur
hamnade jag där?

Ryggsäcken som symboliserar mitt liv är sliten av all känslomässig belastning den blivit
matad med i så många år. I den finns rester av känslor som uppstått vid trauman från tretton
år av mobbning, av dödsfall inom familjen och av missbrukande, misshandlande pojkvänner.
Sömmarna är slitna och den är många gånger tung att bära, men jag vill inte göra mig av
med den. Ett tag, när ryggsäcken var som tyngst, var jag obehagligt nära på att vilja göra
mig av med den för gott, och min största rädsla är att känna så igen. Det jag har i min
ryggsäck har gjort mig känslomässigt utbränd, men det är inget jag fått en diagnos på, trots
mina många, många läkar- och psykologbesök genom åren. Jag är inte ens säker på att
”känslomässig utbrändhet” är en medicinsk eller psykologisk term, men det är den etikett jag
brukar använda för att beskriva mitt tillstånd. Min utbrändhet, eller utmattning, är inte en
produkt av arbetsbelastning och stress i skolan eller på jobbet, utan den beror helt enkelt på
alla negativa känslor, upplevelser och trauman som sedan barndomen varit en del av min
vardag.

När jag först sökte vård för fyra år sedan var det för att jag enligt mig själv ”helt utan
anledning” började få panikångestattacker. Hemska, långvariga panikångestattacker som
skrämde livet ur mig. Jag var 20 år och skulle precis påbörja min lärarutbildning vid Malmö
Universitet och flytta från Halmstad där jag bott i hela mitt liv till Malmö, och jag ville självklart
bli av med attackerna så snabbt som möjligt. Jag började på eget initiativ gå hos en
psykolog, men mitt tillstånd blev bara värre och värre. Några månader efter jag började få
panikångestattacker började jag även lida av daglig livsångest, sömnproblem och en extrem
trötthet som all sömn i världen inte kunde råda bot på. Jag började även utveckla hypokondri
och drog mig undan från vänner, klasskamrater och till en viss grad min familj. Jag stannade
hemma i lägenheten så mycket som möjligt, men lyckades ändå med nöd och näppe klara
av skolan. Dagarna i ända var jag trött, yr, snurrig, förvirrad och glömsk, och jag blev mindre
och mindre ambitiös i skolan och fick svårt att koncentrera mig. Vid det laget var jag
övertygad om att jag hade någon hemsk fysisk sjukdom, typ en gigantisk hjärntumör som
gjorde att min kropp och mitt sinne vände sig emot mig, och jag sökte mig därför till
vårdcentralen.

Efter över ett år av envishet och återbesök hos vårdcentralen trots att jag gång på gång blev
hemskickad med en uppmaning att ”försöka ta det lite lugnt” bestämde sig läkarna till sist för
att ge mig en diagnos och medicin så att jag skulle bli lugn. Under detta året togs på min
begäran alla möjliga prover från urinvägsinfektion till HIV, och varenda gång svaren på
proverna kom fick jag höra att jag var fullt frisk. Diagnosen jag till slut fick var hypotyreos,
som innebär en underfunktion i sköldkörteln. Mina symptom stämde till viss del in och mitt
värde var en aning högt, så man provade att sätta in medicin. Problemet var att jag inte
visste att det var lite utav en chansning att sätta in medicin för hypotyreos. Jag trodde att jag
faktiskt hade sjukdomen, eftersom det var det läkarna talade om för mig. Men i själva verket
fick jag en diagnos som mina symptom bara till viss del stämde in på och som skulle kunna
stämma, allt för att jag skulle ”lugna ner mig”. Det jag gång på gång berättade att jag
upplevde togs alltså inte på allvar, och jag fick därför en låtsasdiagnos.

I över ett år åt jag medicin för en sjukdom jag trodde att jag hade, men jag mådde inte ett
dugg bättre – bortsett från att jag inte längre var orolig över att jag hade en hjärntumör.
Återigen besökte jag därför vårdcentralen och fick träffa en ny läkare som förklarade
situationen för mig. Jag blev paff och sa ”så jag har inte ens hypotyreos?” varpå läkaren
svarade ”nej, antagligen inte, för då hade du mått bättre vid det här laget”. Nu ska jag för att
du inte ska dö av tristess göra en väldigt lång historia kort: läkaren och jag var överens om
att ta ut medicinen för hypotyreos helt och se om jag började må sämre, vilket jag inte
gjorde. Det var alltså inget fysiskt fel på mig som jag så länge hade trott. Vi pratade igenom
mitt mående och vad jag brukar prata om hos min psykolog. Hon förstod och förklarade för
mig att det inte var någon fysisk faktor som ställer till det för mig, eftersom alla prover som
tagits på mig de senaste åren sett helt normala ut. Hon fick mig att inse att det var av
psykiska anledningar som jag mådde så dåligt. Jag gick därför med på att börja äta
antidepressiva som skulle dämpa min ångest och jag ångrar med hela mitt väsen att jag inte
börjat äta dem tidigare. Min dagliga ångest och panikångestattackerna blåstes i princip bort,
vilket gav mig tid att hämta andan och börja leva lite igen. Mina dagar handlade inte längre
om att bara överleva.

Men idag, efter att ha ätit antidepressiva i ett och ett halvt år, är jag fortfarande helt utmattad.
Jag har nästan ingen ångest, jag drabbas så gott som aldrig av panikångestattacker längre,
jag är inte lika nedstämd och låg, men jag är fortfarande så trött, så trött. Jag har klarat av att
ta hand om ett förhållande i snart två år. Jag träffar mina vänner igen och jag kan till och
med gå på konserter och festa loss på krogen. Jag klarade av fyra år på Malmö Universitet
och tog min lärarexamen i början av sommaren. I augusti kommer jag börja jobba som
legitimerad lärare. Men jag är livrädd för att inte klara av det, och när jag berättar det för folk
säger de ”men snälla du, du klarade av att plugga i fyra år och du har ju tagit examen!”. Ja,
det gjorde jag, men skolan är en skyddad värld. Jag kunde strunta i föreläsningar, vara
försenad med inlämningar, faila tentor och sova på seminarier. På ett riktigt jobb, med ett
yrke jag har utbildat mig till i fyra år och som jag förväntas klara av, kan jag inte göra så. Där
är det full rulle måndag till fredag. Och det är inte bara jobbet jag är rädd för att inte klara av,
för skulle jag må som jag gör nu i resten av mitt liv kommer jag exempelvis aldrig orka
gymma på den nivån jag vill och jag kommer heller aldrig orka med att skaffa barn som jag
så gärna vill.

Vart vill jag komma med denna text om min utbrändhet som inte verkar räknas som
utbrändhet? Jo, precis dit! Att min utbrändhet inte räknas. Efter alla timmar hos
psykologer, kuratorer och läkare där jag berättat, förklarat och gråtit fram hur jag mår och
hur jag känner mig, är jag fortfarande diagnoslös. ”Men hur vet du att du faktiskt är utbränd
då?” undrar du kanske. Svaret på den frågan är trefaldigt; för det första så känner jag det i
hela min kropp och själ, för det andra så minns jag hur det var att inte må på det här viset
och för det tredje har jag precis som jag skrev i början av denna text läst oändligt mycket om
symptom på och berättelser om utbrändhet och jag kan relatera till och känna igen mig i
vartenda. Jävla. Ord.

Vi människor har börjat acceptera existensen av alla former av psykisk ohälsa, inklusive
utbrändhet. Men vi måste bli lite bättre på vårt sätt att tänka kring fenomenet. Dels måste vi
arbeta bort tabut som sjukt nog fortfarande råder i viss utsträckning, men vi måste även inse
och acceptera att varenda diagnos av psykisk ohälsa kan bero på och te sig på olika sätt
beroende på vem som bär på det. Jag har frågat folk i min närhet vad de tänker när de hör
ordet ”utbrändhet” eller ”utmattningssyndrom”, och en stor majoritet svarar att det har med
överbelastning och stress på jobbet att göra och ska jag vara ärlig trodde jag också precis så
– tills jag själv blev drabbad. Självklart kan man drabbas av utmattningssyndrom av stress
och överbelastning, och jag vill inte på något vis nedvärdera de som drabbats av
utmattningssyndrom på grund av det, men precis som exakt allt annat som sker i världen har
olika orsaker blir man också utbränd av olika orsaker. Jag är utbränd, men min upplevelse är
att jag inte räknas eftersom jag inte jobbat mig dit. Men säg mig, hur kan det inte räknas att
ha varit med om så mycket hemskheter i livet som genererat oro, tårar, skrik i kudden på
natten, sömnlöshet, ångest, hat, sorg och känslor av att vara totalt värdelös? Hur kan min
trötthet, min utmattning, mina koncentrationssvårigheter, min hjärtklappning, min ljud- och
ljuskänslighet, min magkatarr, mina sömnproblem, min glömska och min låga aptit på livet
inte räknas? Hur kan jag bocka av samtliga symptom för utmattningssyndrom på 1177:s
hemsida och känna igen mig i alla berättelser jag läser om det och ändå inte räknas?

På jobbet måste jag säga att jag är förkyld eller har magsjuka när jag sjukskriver mig, för jag
kan inte säga att jag är utbränd. Jag har försökt, men jag har bara blivit bemött med
förvirrade blickar och kommentarer som ”jaha, fast alla är vi stressade ibland”. Jag har ingen
diagnos skriven i pannan och jag har inget fint papper med en läkares underskrift, jag bara
vet att det är så. Men vem kommer ta mig på allvar?