5:läkandeläsning

Feministisk dagstidning för och av kvinnor i psykisk ohälsa

Utifrån temat utbränd har vår biblioterapeut tagit fram målgruppsanpassad litteratur. Alla noveller på listan kommer från Novellix.

Tuschritningen. Och tre andra historietter Hjalmar Söderberg

En löjlig människas dröm av Fjodor Dostojevskij

Livets stråle av Michail Bulgakov

Ingenting av Jonas Karlsson

Tjänsteanden av Selma Lagerlöf

5:stöttandeläsning

Stöttande läsning KROPP

Jag har redan ätit – att vara anhörig till någon som lider av ätstörning Anna Keski-Rahonen & Pia Charpentier

Så lärde jag mig att älska min kropp av Linda-Marie Nilsson

Världens viktigaste bok : om kroppen, känslor och sex av
Nathalie Simonsson

Mensboken
av Lilian Edvall

Varför flickor? – Ideal, självbilder och ätstörningar av Birgitta Meurling

Kroppspanik : fett, lögner och sjukt onödig ångest av Julia Skott

4:övningar

Sitta när du sitter.

Detta är en övning jag lärt mig göra Varje dag. Bara du kommer ihåg den kan den ta ett fåtal sekunder, allt det handlar om är ett andetag och medvetenhet.

  • Där du sitter. När du sitter. Hur känns det? Slappnar du av i skinkorna? Eller är du spänd och egentligen redan på väg upp igen? Reflektera. Känn efter nyfiket. Hur känns det att sitta ner, är underlaget mjukt eller hårt? Ljummet, varmt eller kallt? Andas. Låt en liten stund av fokus vara på din andning och om du sitter när du sitter. Denna lilla övning kan ske flera gånger om dagen och behöver inte ta någon mer plats än i dina tankar, du har tid. För om du sitter, släpp allt annat i tio sekunder, för att bara… Känna om du faktiskt sitter när du sitter.

Jorda dina fötter.

Många uppskattar detta som har utmattning eller mycket stressrelaterad ångest, du kan sitta eller stå och det spelar ingen roll om du är barfota eller har strumpor. Gör det inte krångligt. Bara gör det.

  • Ta ett andetag. Lägg märke till om du andas högt i bröstkorgen eller djupt i magen. Ta ett andetag till. Du behöver inte förändra något, bara andas och fokusera på vart ditt andetag tar vägen. Låt dina tankar komma ner i fötterna, hur känns dina tår? Kan du känna dem? När gav du din häl en tanke senast? Kan du känna om de är trötta? Andas. Tryck tårna mot underlaget, sedan hälen. Gunga sakta på fötterna och bara känn hur de finns. De är dina. För varje andetag föreställer du dig hur de sjunker ner i varmt vatten. Slappnar av. Släpper spänningar. Låt dem bli ett vad de än har under sig. Har du lyxen att stå i gräs, njut en extra stund. Var ett, med naturen. Andas.

Lyssna till ditt hjärta.

Vid läggdags kan detta hjälpa för att somna lättare. Om du är ovan kan detta ge obehagskänslor eftersom stillheten som uppstår när vi varvar ned på detta vis skapar utrymme för sådant vi sprungit ifrån länge och kan ge ångestpåslag. VIKTIGT att du lyssnar på dig själv, gör bara detta om du känner att du är okej just just i stunden.

  • Lägg en hand på platsen hjärtat sitter. Ta tre andetag i den takt du andas, du behöver bara andas på just det vis Du andas. Blunda gärna. Försök lyssna inåt. Vad händer inom dig i kroppen just just nu? Hur slår ditt hjärta? Kan du känna eller höra dina hjärtslag? Din andetag. Bara ligg så några minuter. Reflektera över din andning. Begär inget av dig. Det finns inget speciellt som ska ske. Detta är bara en övning för dig att komma in i stillhet, att möta dig själv.

4:maria

“Händerna kan vara alldeles för känsliga, börja med fötterna.”
Det var en av alla de kloka saker min lärare i mindfulness berättade om, för många av
oss som haft mycket ångest, panikångest och traumatiska händelser kan händerna vara
en väldigt laddad kroppsdel.

När du använder mindfulness i kroppen så är det bra att bestämma på förhand vilken
del du vill börja i, speciellt om du är ny till detta, för att inte gå till platser i kroppen som
kan kännas obehagliga eller ge dig jobbiga minnen. Fötterna är oftast neutral mark, en
plats där de flesta av oss knappt haft en tanke på att tänka på. Fokus, är nyckelordet.
Komma tillbaka till andning och den kroppsdel du valt ut att fokusera på. Kroppen är
alltid med dig, den och din andning är fantastiska tillsammans bara du använder dem.
Tillsammans med dina tankar kommer du närmare dig själv.

För än hur mycket mindfulness handlar om att släppa tankarna och befinna sig i ett nu,
kommer tankarna komma och gå – det ÄR också mindfulness. Det finns inte en munk i
världen som är så upplyst och salig att den inte tänker på annat medan den mediterar
eller använder mindfulness som praktik i sitt liv, lovar.

Jag skulle kunna skriva en bok i detta ämne, alltså om hur mindfulness påverkar vår
kropp på ett positivt vis, men om jag istället berättar för dig att tidigare i livet snittade jag
tre panikångest attacker per år och hade ångest varje dag – efter utbildningen till
mindfulness instruktör har jag haft normal känsla av ångest EN GÅNG på sju månader.
Det hjälper. Mer än jag kan förklara, därför går vi direkt till övningarna så får du testa
själv. Dessa tar inte mer än två tre minuter att läsa igenom, gör dig den tjänsten, ge dig
den chansen till inre lugn. I grunden handlar det om att välja att ge dig själv självkärlek
och sluta rymma från din egen kropp. Våga ge det en chans, vad har du att förlora?
Amen.

Mindfulness för kroppen är som balsam för håret. Det lugnar, förfinar och reder ut
trassel. En enkel metafor, men inte mindre sann för det. Det handlar om få minuter per
dag, men de minuterna påminner om att vara i nuet – de minuterna räknas.

HUR kan mindfulness hjälpa dig tycka om din kropp mer?
Igenom att vara i små stunder av nuet. För, vad brukar du oftast tänka på? Vilken plats
drar dina tankar oftast till i stunder då du inte har något speciellt för dig? För många
kvinnor är det kroppen. Ett tänk om vad vi äter eller borde äta, vad vi tränar eller borde
träna. Ett ideal av en tanke som är absurt, men som vi är väldigt inpräntade att skapa.
Igenom att i små stunder varje dag istället använda tankarna till att reflektera över dina
andetag, vattnet i duschen, hjärtslagen inför natten eller sitta när vi sitter – då bryter du
ditt tankemönster och skapar nya vägar för hjärnan att återhämta sig.

Ett exempel är när jag diskar, det handlar om att för bara om så en millisekund, lägga
märke till hur vattnet känns mot fingrarna. Hur disken skramlar medan jag gör den ren.
Om jag slappnar av i axlarna eller kan ta andetagen djupare ner i magen. Inom tre
minuter har jag oftast dragit iväg i andra tankar igen, MEN den lilla sekvensen av tänk
på nutid skapar en harmoni i kroppen som inte funnits där annars. Den harmonin gör
underverk. Hjärnan slappnar av, vilar. Så fort vi ger den utrymme att vara i nuet, då är vi
inte hela tiden på väg.

Samma sak när jag duschar eller badar barnen, då tar jag någon sekund att känna eller
tänka på hur mjukt vattnet är mot huden, innan jag pang boom tänker på matlistor och
vilka kläder som saknas inför hösten. För mig som haft ätstörningar i många år och en
väldigt osund inställning till min kropp, misshandlat den med för lite eller för mycket mat,
så är mindfulness väldigt viktigt i vardagen för att kapa de gamla tankemönstret om mig
själv.

Mindfulness handlar om att vad det låter som, tanke vänlighet. Att ge sig själv utrymme
för inre frid. Kroppsligt lugn. Den här månadens tema kan vi tolka på så många vis, jag
skulle kunna skriva om hur alla kroppar har lika värde och att alla är vackra som de är –
men jag är helt säker på att du redan vet det. Vad du inte har är den inre känslan av att
detta är sant. Att du duger som du är. Det, kan du få igenom att fokusera några få
stunder om dagen på din andning. Börja litet, ta inte i och kräv ingen prestation. Bara
andas, så som du andas, med din kropp.
Självkärlek, är vad Det Är.
Amen.

4:sandra

Kroppen – jag älskar dig så mycket att jag hatar dig

Kroppen. Idag beundrar jag dig. 100 biljoner celler som var och en är en levande enhet. Du hjälper
mig att känna och uppleva livet. För det är jag evigt tacksam, men vi behöver prata om det som hänt.
Om vår relation. Hur den varit, hur den omvandlats och hur det är idag. Jag har hatat dig och jag har
älskat dig.

Jag tittar på bilder från barndomen. Familjen sitter i en båt på en sjö i Grekland och njuter av solen.
Året kanske är 2000. Vad jag minns så fanns tankarna redan då, fastän jag bara var 12 år gammal. Jag
ser hur jag poserar på en strand, tydligt ser jag mina magmuskler. Jag jobbade på dem många kvällar.
Låg på mitt rum och pressade mig upp till 100 crunches. Kände hur det sved i magen och hur jag
smekte mig över magen för att kontrollera om det fanns överflödig hud eller något fett. Ofta skojade
man med mig när jag drog handen över magen, det var mina lilla ritual. Jag gjorde det för att känna
hur platt magen upplevdes. Jag gjorde för att känna att jag hade kontroll över min kropp.
Jag minns hur vacker hon var. Fylliga läppar, långa ben, platt mage och stora ögon. Jag minns hur jag
såg på mig själv, jämförde mig. Jag var 12 år gammal men för kort, för satt, för små ögon och alldeles
för bullig mage. Vi tog massa bilder och pratade om mat. Jag minns särskilt en bild jag var nöjd med,
mitt hår hängde långt längs kroppen och jag såg smal ut. Allt under kontroll. Allt var en lek, fast på
riktigt.

Jag minns hur han rörde vid min mage, 13 år gammal. ”Åh man märker att du är ung… din mage är
sådär platt och härlig…” Han tittar på mig och berömmer min slanka kropp. Jag känner mig nöjd.
Jag minns hur muskulös hon var, senig, magrutor och skulpterade armar. Jag avundades allt. Hon var
ett levande bevis på kontroll. Jag hörde hur de pratades om kokosbollar med skum i, färre kalorier.
Jag började undra jag egentligen behöver kolhydrater över huvud taget.

Sommaren 2006. Jag minns att han gjorde slut. Jag minns att jag fick svårt att äta. Jag hade jag bitit
mig själv hårt i läppen så att ett öppet sår hindrade mig. Jag vet inte om jag egentligen var ledsen för
det. Jag kunde bara äta små portioner och sa att jag kunde hoppa över den riktiga middagen för att
det ändå var så svårt att få i mig mat. Jag började gå ned i vikt. Jag började känna hur jag
skulpterades ännu mer.

Jag minns hur jag svimmade. Någon tryckte i mig en banan. Jag hade fått en kanontid på löptestet,
men kroppen var överbelastad. Jag hade bara ätit en knäckebrödsmacka den dagen.

Jag minns hur jag hörde henne spy på toaletten. Tittade på min sallad, alla andras pizzor. Jag smyger
mig bort till toaletten och viskar: ”är du okej?” Inget svar. Ätstörningen hade tagit henne.

Jag minns att han log åt mig. Berömde mig för att vara vacker. Han bjöd på en glass och jag började
gråta. Vad exakt förstod han inte? Tror han att jag vill förstöra min kropp genom att trycka i den
massa skit? Det var varmt den där kvällen och mamma tittade undrandes på mig. Nästa morgon lade
jag mig i solstolen igen. Vattenmelon var mitt främsta mål. Getost med familjen kunde vänta. Jag
minns hur jag tappade min kjol under dansen vid poolen. Den ville inte längre fästa vid min midja.

Jag minns hur jag vill sova bort min hunger. Om jag sov gick tiden fortare. Det betydde färre timmar
av upplevd hunger. Jag väntade på att timmar skulle gå. Allt var en checklista.

Jag minns hur han frågande undrade vart Sandra var. Jag hade gått ned så mycket i vikt att jag inte
var mig själv lik längre. Jag blev förbjuden att träna fotboll med de andra. De såg att jag inte var frisk.
Jag minns hur ätstörningen sakta tog över mitt liv. Och nu såg andra det också. Det enda som inte
försvann från min kropp var mina bröst. ”Vilken tur”, tänkte jag, ”för bröst ska man ju tydligen ha”.

Jag minns hur jag hatade allt med min kropp, men älskade att jag kunde härska över den. Jag tänkte
att jag hade full kontroll.

Jag minns hur pappas våta ögon tittade på mig för att fråga hur jag egentligen mådde. Människor
omkring mig var både upprörda, ledsna och frustrerade. Själv var jag nog mest nöjd, men otroligt
olycklig på samma gång. Jag hade uppnått kontroll, men ville ha mer.

Jag minns inte den sakta vändningen men jag minns hur sifforna på vågen sakta gick uppåt istället för
nedåt. Paniken. Siffror som blev högre, tillfredsställelse som blev lägre. Ändå visste jag att det var
den enda vägen ut. Jag ville klara att leva med min kropp, inte drunkna i min ortorexi. Jag var beredd
att äta mer och dra ned på träningen. Det räcker med ett pass om dagen.

Jag minns inte exakt vad som betydde mest i mitt tillfrisknande, men vad jag vet är att det tog lång
tid att bli sjuk, men även lång tid att bli frisk. Det är som att det tog en livstid att insjukna. Mina
beteenden formade sig tidigt. På samma sätt känns det som att jag först idag kan säga att jag är frisk.
14 år att bli sjuk, 14 år att bli friskare.

Det som gjorde mig sjuk var kanske mitt fokus på att lösningen på mitt liv var att ha kontroll över min
fysiska kropp, mitt yttre skal. Det skulle lösa allt. Då skulle människor se upp till mig och jag skulle ha
full kontroll över allt i mitt liv. Jag tänkte nog att jag aldrig skulle dö om jag tog makten över mitt
yttre. Det jag förstår idag är att jag är så mycket mer än min fysiska kropp. Min själ som bor i den kan
inte löptränas till sinnesro. Jag blir inte långsiktigt lyckligare enbart av timmar på gymmet, det krävs
mer.

Idag förstår jag att min andning, min sömn, mina tankar, mitt fokus, min frukost, min sociala
situation, mitt mod, min sårbarhet, mitt hjärta, min förmåga till närvaro, mina organ – allt är i ett
samspel för mitt välbefinnande. Jag är inte bara en fysisk kropp och yttre skal – jag är större än så.
För mig är det befriande att tänka på mig själv som ett system. Jag är en helhet. Jag är en orkester.
Ett fotbollslag. Jag är flera delar i ett samspel. Om ett lag förlorar handlar det inte bara om
backlinjen, det är samspelet delarna emellan. Genom att se min kropp som ett samspelande
fotbollslag hjälper det mig att förstå att jag genom min fysiska kropp inte kan laga ett trasigt inre. Det
hjälper mig att förstå att när jag vill förändra min kropp så är det inte svaret på välbefinnande. Det är
inte ett svar på någonting. Det är en reaktion på känslor jag inte orkar hantera. Min sjukdom har gjort
mig friskare. Och när jag tänker efter har sjukdomen aldrig varit min, den tillhör ett sjukt samhälle.
Jag är och kommer heller aldrig vara det sjukaste i mig. Jag är alltid mycket mer än så. Som någon så
klokt en gång sa: ”jag är frisk i ett sjukt samhälle.”

4:maria

Precis som du är

Under de första åren var vi oskiljaktiga, du och jag. Vi växte upp tillsammans, gjorde allt tillsammans, vi var så självklara i världen; dit du gick gick också jag, viskandes helt nära din kind om alla de saker vi skulle göra, om äventyr och framtiden och du fanns alltid där vid min sida med din styrka och ditt mod. Vi var ostoppbara. Mitt hopp och mina drömmar, din uthållighet och kraft att fortsätta framåt genom livet, livet i en liten värld med barndomens enkla regler. Jämlikheten var lika självklar som fräknarna du fick av sommarsolen.

Men ofrånkomligt och obönhörligt krängde världen till omkring oss. Det smög sig på, vi började glida, du utvecklades åt ett annat håll, som jag inte riktigt förstod. Barn som plötsligt började få bråttom att bli vuxna. Nya förväntningar som fick mig att dra mig undan och du fick det svårt. Det börjades viska, som det görs, och du föll offer för andras blickar och ord. Världen blev svår och obegriplig: en bedömande, granskande, kritiserande plats långt från grusvägarna vi brukade vandra i solen. Jag stod vid sidan och såg på, oförmögen och förvirrad.

Det var svårt att stå emot, enklare att tyst nicka med i det jag såg och hörde. Rädslan blev min enda vän och jag började tro på allt de sa om dig. Att du var ful. Äcklig. Fel. Värdelös. Inte värd ens deras våldsamma uppmärksamhet. De sådde frön av tvivel som jag lät gro. Jag lät dem vattna dem med sin grumliga slemmiga svada och vår styrka kvävdes av ogräset. Men du fortsatte bära mig, såg till att jag hann undan, att jag alltid kom hem säkert. Det var du som såg till att jag alltid kunde resa mig upp medan jag gömde mig bakom dig, feg och rädd. Jag vände dig ryggen, ett oförlåtligt svek.

År går och tiden gjorde bara såren mer infekterade. Tillslut slutade jag lyssna på dig helt och även om vi fortfarande gick sida vid sida var det jag som bestämde. Jag matade dig med mitt förakt och gjorde mitt bästa för att förändra dig så det skulle gå lättare att tycka om dig. Kanske trodde jag att jag gjorde dig en tjänst, att vi skulle kunna bli starka tillsammans igen om du bara kunde bli älskad av andra. Om någon bara kunde bekräfta min innersta hemliga mest desperata förhoppning att visst var du väl något att ha, någon att vara stolt över? Visst fanns det väl någon som kunde se dig?

Du försökte få mig att förstå, du visade mig gång på gång att mina strategier inte var bra, att du mådde dåligt, men jag lyssnade inte. Cigaretterna och alkoholen var långt ifrån lika illa som mitt förakt och hat, eller det faktum att jag skämdes för dig. Och jag lät dem bedöma dig, ta på dig, utnyttja dig, i hopp om svaret på frågan om din älskbarhet, det som uteblev. Du var aldrig tillräckligt bra. Jag jämförde dig med andra och lät besvikelsen förgöra allt vi en gång haft. Jag lämnade dig åt vargarna.

Men även när jag hatade dig som mest fanns du ändå kvar med ett dunkade hjärta som slog bara för mig. Slag efter slag efter slag. Men jag känner att du är trött nu, inte riktigt lika stark längre och jag anklagar mig själv. Jag pressade dig för hårt i jakten på bekräftelse. Det är lätt att vara efterklok. Att säga: Jag borde inte ha… Jag skulle inte ha… Om bara inte… Det var inte värt det. Det är svårare att förlåta.

Min älskade kropp, min allra bästa vän, snälla förlåt mig.

Förlåt mig för alla svarta tankar jag tänkt och all smärta jag orsakat oss.

Det har tagit mig lång tid att inse att de hade fel om dig och att alla frågor inte har något självklart svar. Varför allt blev som det blev spelar ingen roll nu, vad andra tycker om dig är oväsentligt, bekräftelsen är en bedragare, en drog för oss med för lite självkänsla och för mycket självförakt. Det vände mig mot dig. Jag vände det mot mig själv i försök efter försök att anpassa mig, att passa in, för att inte tappa balansen när världen krängde till omkring oss. Jag föll handlöst, jag drog med dig i fallet, men vi landar alltid tillslut. I oss själva och jag har landat i dig nu.

Vi är ett.

Oskiljaktiga.

Med drömmar och mod.

Förhoppningar och styrka.

Ostoppbara. Som fräknar i sommarsolen.

Och jag byter skammen mot tacksamhet: för att du tar emot mig när jag faller och bär mig fram genom livet trots alla motgångar; föraktet mot kärlek: för att du är och har gett mig liv, vi har skapat ett helt nytt och jag får uppleva kärleken varje dag; besvikelse mot njutning: för det är vi värda; hatet mot hopp: om ett långt friskt liv, tillsammans.

Förlåt mig älskade kropp.

Min vän.

Du är fantastisk.

Precis som du är.



Av: Maria Bengtsdotter Silva för Page of Mind.

 

4:amelie

Visste du att kroppen består av över 100 biljoner enskilda celler, som var och en är en
levande enhet (1)? Jag vet inte ens hur många nollor det är. Enligt en uppskattning gjord på
Karolinska institutet finns 65 miljarder av dem i hjärnan (2) . Ditt hjärta slog sitt första slag tre
veckor efter att du blivit till, och under en genomsnittlig livstid slår det ungefär tre miljarder
gånger. När du vilar pumpar hjärtat runt mellan fem och sex liter blod per minut, men klarar
vid ansträngning att pressa runt så mycket som 30 liter blod i minuten! (3) Hur häftigt är inte
det? På tal om saker du fått som foster förresten, alla dina skelettmuskelceller bildades inne
i livmodern – de växer i takt med kroppen, men det bildas aldrig några nya. Vi har ungefär
600 skelettmuskler i din kropp, och de som jobbar allra mest är ögonmusklerna – de gör runt
100 000 rörelser per dag (4) . Inte undra på att en blir trött i ögonen ibland.

Kanhända är det här onödigt mycket fakta och siffror, men de säger något mycket viktigt.
Rent objektivt är kroppen något oerhört komplext och för mig framstår det som ett mirakel
att den fungerar, kan läka sig själv och tillåta mig att leva det liv jag väljer varje morgon när
jag vaknar.

Jag har alltid varit vetgirig och sugit i mig all fakta jag kommit över. Min första bok om
kroppens funktioner fick jag och läste som åttaåring, och jag har aldrig slutat. Böcker om
anatomi, fysiologi, nutrition, träning och folkhälsa fyller ett helt skåp hemma i min lägenhet.
Ändå spenderade jag femton år med att skada min kropp. Ändå spenderade jag åratal av
kraft och energi till att hata den, spotta på och svälta den. Andra människor försökte rädda
mitt liv, men jag fortsatte sparka på den och hata den. Jag hatade varenda en av de där 100
biljoner cellerna.

Om en googlar på begreppet ”ätstört samhälle” hittas ungefär 9070 resultat. Själv är jag
delad till begreppet, men just nu får det sätta ord på vad jag vill uttrycka. Det räcker att jag
öppnar Facebook eller Instagram så möts jag av orimliga utseendeideal, smalhetshest,
kropps- och matångest. Om jag bestämmer mig för att gå offline möts jag av samma bilder
och känslor ute i den fysiska världen och i samtal med människor. Det är inte udda, konstigt
eller unikt att hata sin kropp – eller i alla fall ogilla den. Kanske inte varje stund, men någon
gång. Många gånger. Kanske ofta eller hela tiden.

En av mina favoritböcker är ”Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild” av Terese
Alvén. Jag kan identifiera mig med henne berättelse, från att ha ätits upp inifrån till att vara
stolt, glad och trygg i sin kropp. Hos henne ser jag samma brinnande engagemang och vilja
att inte bara bli och vara frisk, utan också använda det som var sjukt och destruktivt till
något gott. Till att prata om det trasiga, stötta den som inte orkar resa sig själv och vara den
obekväma på fikarasten som säger att det är tramsigt att prata om bantningsmetoder. Jag är
inte min vikt. Min kropp ser ut som att den har gått igenom två graviditeter, vilket är föga
förvånande eftersom den gjort det. När jag skrivit färdigt här ska jag till gymmet och träna
ben – där får jag ensamtid och endorfinkickar. Jag är inte nykter anorektiker – jag tycker
verkligen inte om det begreppet – jag är i min kropp och använder den. Vissa dagar tycker
jag inte om den, men i ljuset av det ätstörda samhället är inte det konstigt. Det viktiga är att
jag väljer, varje morgon när jag vaknar, att vara i min kropp. Låta den vara funktionell och ta
hand om den efter bästa förmåga. Vissa dagar ogillar jag den, men allvarligt talat är det mest
korta stunder, och jag stolt och glad över den de allra flesta dagarna. Min kropp är asball,
precis som din.

Behöver du hjälp och stöd för att våga ta hand om och vara i din kropp? Kontakta din
vårdcentral, elevhälsan eller be någon du litar på om stöd. Kontakta en stödorganisation, till
exempel Frisk&Fri eller Föreningen SHEDO. Du är inte ensam, tillsammans blir vi så oändligt
mycket starkare.

Amelie Roolf, Föreningen SHEDO

1 1177.se, Människokroppen, en översikt
2 Allt om Vetenskap nr 10 – 2012
3 Allt om Vetenskap nr 3 – 2011
4 Allt om Vetenskap nr 6 – 2013

4:amanda

Din bästa vän blev din fiende

Det där som egentligen borde vara din bästa vän för att du lever i den och om den
dagligen från att du föds tills att du dör. Det där som gör dig till just den du är och som inte
kan bli densamma som någon annan. Det där har plötsligt blivit din egen fiende, en fiende
som du inte kommer loss ifrån eftersom du lever i din egna KROPP.

Kroppen är den som får alla smällarna, kroppen är den som egentligen får stå ut mest, det
är den som får alla hårda ord, alla ögon på sig och onödiga kommentarer. Varför är det
så? För att sociala medier har målat upp någon konstig bild av hur idealet ska se ut, hur vi
ska leva, hur vi ska vara och vad som är fint och fult. Vilket är så enormt fel.

Jag har alltid skämts för min kropp och tyckt att alla andra är snyggare än mig och att jag
ser konstig ut, jag har skurit i mig för att jag tyckt att jag inte sett tillräckligt bra ut, jag har
skadat mig så pass att ärren inte kommer försvinna. Jag har gråtit över hur jag sett ut.
Redan under lågstadiet ville jag skyla mig och gärna inte stå bland andra och byta om
under idrotten, jag var rädd att jag skulle bli utskrattad, jag var rädd att jag inte var lika fin
som de andra och jag har aldrig haft de där modet att stå upp för mig själv. Mamma
skämdes för mig, eftersom jag inte ville duscha bland dom andra och tyckte jag var
konstig, för jag var ju tjej som alla de andra. Jo men så tänkte aldrig jag, jag kände mig
alltid sämre än de andra. Jag gillade inte att bada på ställen där det var mycket folk för jag
kände mig uttittad och klumpig på något sätt. Jag såg alla bristningar som började dyka
upp i tidig ålder, jag skämdes och jag ville inte att andra skulle se min kropp.

På senare år har jag inte vågat visa mig i korta shorts, klänningar och bikini just för mitt
självskadebeteende jag fick, självskadebeteendet var min utväg, men jag vågade aldrig
visa det, jag ville inte ha en massa frågor, en massa frågor om min kropp, en massa
blickar på mig, det var skrämmande. Jag var inte beredd att ta kampen, kampen om
psykisk ohälsa, svaren på varför jag såg ut som jag gjorde, svaren var egentligen enkla.
Frågor jag skulle kunna svara på i dagens läge då allt handlade om överlevnad från min
sida.

Tillslut vaknade jag själv upp en dag och insåg att det inte kan vara såhär längre, jag kan
inte gömma mig, jag kan inte undvika allt. Frågorna blir allt fler om jag inte solar, badar
eller går i tunnare kläder på sommaren, jag började inse att det är såhär jag ser ut, jag har
både ärr, bristningar och endel fett som kanske inte borde sitta på sina ställen men va
tusan gör det? Vi lever en gång, vi jobbar och sliter och om vi unnar oss något då och då
vad gör det? Folk får stirra hur mycket de vill, jag ser ut som jag gör. Vi alla ser ut som vi
gör och ingen annan vet vad den andra fightas med eller varför den ser ut på ett visst sätt.

Jag står fast vid att de där med att man går efter personligheten och att alla ser olika ut
och det är bara positivt. I ett samhälle behövs alla oavsett hur någon ser ut och jag kan
ibland känna att sociala medier bara har visat människor på ett sätt tidigare, att ord kan bli
kränkande eller rasistiska men varför? VI ser ut såhär? Om vi säger att ”den mörkhyade
där borta” varför ska det upplevas kränkande eller rasistiskt, om vi säger kolla vilken fin
baddräkt den långa personen har, så upplevs vi som kränkande för att vi råkade nämna att
personen var lång? Alltså whaat? När ska världen gå med på att alla är olika och att alla
faktiskt är fina som de är? När ska vi människor inse att vi är fina som vi är, att vi enbart
ska göra något för våran egen skull, för att vi själva ska må bra, inte för att andra ska tycka
vi är snyggare eller bättre. Det är dags att inse, DU ÄR FIN SOM DU ÄR.

Det är din kropp och du ska leva med den från början till slut så gör något bra av det, njut
av din kropp och av din existens, ingen mer är som du, ingen mer ser ut som dig och det
är positivt.

4:stöttandeläsning

Stöttande läsning KROPP

Jag har redan ätit – att vara anhörig till någon som lider av ätstörning Anna Keski-Rahonen & Pia Charpentier

Så lärde jag mig att älska min kropp av Linda-Marie Nilsson

Världens viktigaste bok : om kroppen, känslor och sex av
Nathalie Simonsson

Mensboken
av Lilian Edvall

Varför flickor? – Ideal, självbilder och ätstörningar av Birgitta Meurling

Kroppspanik : fett, lögner och sjukt onödig ångest av Julia Skott